En enda röra? Eller ordning på "bra att ha"-sakerna? Båda kan vara tecken på samlarsyndrom.
”Det här är långt ifrån kriget i Ukraina. Det är kriget inom mig själv. Jag har insett att jag är en hoarder, en sjuklig samlare.”
Så började mitt samtal med Bertil. Jag har träffat honom tidigare i andra sammanhang. Med det här mötet framträder en helt annan Bertil.
Han berättar om besöket hos en nära släkting som han inte träffat på lång tid.
– Jag fick en chock. Det var så belamrat i bostaden. Det var prylar överallt. Min släkting klarar inte av att kasta någonting. Allt samlas på hög och bostaden närmar sig totalt kaos.
Bertil är så klart orolig och chockad över släktingens förlorade värdighet. Men även en annan sanning drabbade honom, nästan lika chockartad.
– Jag insåg att jag har ju samma problematik själv. Jag googlade på begreppet hoarding och det stod kristallklart för mig. Jag känner en liknande ångest för att göra mig av med saker. Det blir ett problem för mig själv och säkert för min omgivning och mina närmaste.
Han vill inte synas på bild, eller att jag skriver hans riktiga namn. Hans anhöriga vet inte hur illa det är. Och han vill skydda sin ömtåliga släkting från att bli uthängd.
Enligt forskningen kan det vara så många som två till sex procent av mänskligheten som lider av hoarding. Samlarsyndrom kan man kalla det på svenska, när samlandet blivit ett problem som leder till lidande – för personen själv eller för omgivningen. Bertil säger att det finns flera nivåer av detta syndrom. Från en lindrig oförmåga att göra sig av med prylar till nivån där det innebär allvarliga problem för att leva. Han ser sig själv som i den första nivån. Men vart är det på väg?
Han har hyrt en lokal för få plats med sina samlingar. Det här är inte ett vanligt hobbysamlande. Inte dalahästar, öletiketter eller kaffeserviser från Rörstrand. Det är helt klart en allvarlig oförmåga att göra sig av med saker.
Längst bak, bakom allt detta, ligger sommardäcken som borde satts på. Samlarsyndrom kan gärna kombineras med prokrastinering, att skjuta upp saker.
Bertil vet precis hur det började för honom.
– Efter en jobbig skilsmässa för över 30 år sedan. Innan den hade jag fullständig koll på alla mina prylar, mina pärmar och mina papper. Men vid skilsmässan fick jag inte packa mina grejer själv, utan de samlades i kassar och kartonger i en enda röra. Sedan dess har jag mer eller mindre levt med mitt kaos. Jag har inte orkat rensa ut och ta itu med det.
För knappt tio år sedan hyrde han en lokal på stan och ställde in alltihop där. Sedan dess har han fyllt på med mer.
Bertil bjuder in mig i sin lokal. Det ser ut som en ateljé och han är verkligen en skapande person, konstnärlig och kreativ. I hyllor står hans pärmar, kollegieblock och dagböcker prydligt ordnade. Att kalla det kaos vore fel, men det är uppenbart att det är ett resultat av många års samlande.
Överallt finns prov på hans konstnärliga idéer. Han samlar på förpackningar som han tror att han ska kunna använda i sitt skapande. Cornflakespaket, tomma värmeljushållare, pappförpackningar.
Ritningar från 1976. Men slänga? Det går inte, det är ju original!
Ett hörn av lokalen är helt belamrat av delar av möbler, träskivor, bildäck, verktyg. Egentligen ser det ut som i garaget hemma hos de flesta av oss. Hur många har inte ett garage där bilen inte längre får plats? Eller en garderob där det under årens lopp ställts in så mycket saker som inte hör hemma där att det som garderoben en gång införskaffades för har glömts?
– Det här är något som är förknippat med skam och skuld. Det här är min problematik, säger Bertil när han visar runt i sitt kaos.
Han verkar må dåligt av att han inte hunnit gå igenom allt, att det inte är så väl sorterat som han skulle önska. Jag frågar om han skulle kunna sortera det i två högar, sparas och slängas. Han ser storögt på mig och jag inser att det finns inget här som kan kastas. Allt kan vara bra att ha. Mycket är resultat av hans kreativa ådror, det är idéer, skisser, tankar, projekt från hans innersta inre. Det kanske inte är färdigt men det kan omöjligt kastas.
Kanske något som skulle kunna kastas? Att försöka hjälpa en hoarder kan leda till konflikter i relationen.
– När jag kom på att jag måste byta till sommardäck såg jag att de hamnat bakom en massa andra prylar. Jag måste röja för att komma åt dem. Då insåg jag att det här är inte bra. Jag tittade mig i spegeln och frågade mig själv: Vad fan håller du på med, Bertil?
Behovet att samla finns djupt i vår evolution. Få personer kan helt frigöra sig från det. Jag inser att jag också har mina samlingar. Hyllan i kattvinden med poesi som jag skrev som olycklig 20-åring. Vem ska läsa den? Ingen, hoppas jag verkligen. Den måste så klart brännas i god tid innan jag dör. Men kasta den? Njae, det går ju inte. Där står även en nedmonterad spjälsäng och väntar på barnbarn. Man går och plockar lite ibland. Men kasta? Tänker att jag inte är värre än andra. Alla känner vi någon som är en hoarder.
– Jag har funderat mycket på vad det beror på och letat på nätet efter förklaringsmodeller men tycker inte att jag fått några bra svar, säger Bertil.
Någonstans under här skulle det ligga.
Han kopplar det till trygghetsbehov och ångest inför att förlora sin identitet. Kontrollbehov och rädsla för att förlora den lilla vrå av trygghet som man har – åtminstone kontrollen över sina egna prylar, papper och pärmar.
Vad det beror på? Det är oklart, arv och miljö kan spela in. Traumatiska upplevelser och stor stress kan utlösa samlarsyndrom, tror forskningen. Men eftersom de flesta som upplever trauma inte utvecklar samlarsyndrom kan man inte visa någon säker koppling.