"Det viktigaste är inte vad man gjort utan vad man lärt sig av det".
Han har hyllats för sin trovärdighet i rollerna som skurk. Inte så konstigt. 1990 begick han det värdemässigt största bankrånet i svensk historia, "930-miljonerskuppen".
Men just nu njuter han av svensk sommar, tillsammans med sin livspartner, barn och barnbarn på en gård i Hästholmen.
Att träffa Dragomir Mrsic är lite som att delta i en filminspelning. Inte för att mötet känns iscensatt, men för att han känns som samma person man är van att se honom som i filmer och tv-serier. Chosefri, stolt, lite råbarkad, varmhjärtad, buffligt rättrådig – och lättpratad.
Därtill glad. Han skrattar ofta och gärna. Inte minst över sina egna tillkortakommanden i livet. Allt det som format honom.
– Jag ångrar inget av vad jag gjort, inte ens bankrånet som 21-åring. Jag har aldrig skadat någon. Man kan göra dåliga saker på ett hyfsat bra sätt. De jag gett mig på, värdetransportörer och bankpersonal, vet hur man agerar vid ett överfall.
Men vi backar bandet.
Dragomir kom som mycket liten till Sverige med sina föräldrar. De bosatte sig i Fittja. Första tonåren var lugna men vid sidan om idogt idrottsutövande blev han 1983-84 en smågangster.
Vad hände?
– Dittills hade mina polare hetat Niklas, Johan, Magnus och Thomas. Sen flyttade plötsligt allihop och in kom en massa invandrarkids. Livet blev allt mer segregerat – och komplicerat. Vi ville ha lika fina grejer som de svenska kidsen hade.
I jämförelse med vad som komma skulle var det dock mer av "pojkstreck".
– Först kom Gringos och sedan vi, Fittjaboys, som slogs med skinheads och snodde deras gröna bomberjackor, stal Lejonskor på Obs. Senare, under strömavbrott och under polisstrejken, blev det en del smash and grab-grejer.
– Det var som att man spelade en roll och anpassade sig till olika situationer. En roll i skolan, en med föräldrarna, en i träningslokalen, en som gangstra.
3, 6, 9 kallas "The key to the universe" och pryder Dragomir Mrsics högerarm.
Du har spelat roller hela livet?
– Ja, men exakt. Jag har aldrig lärt mig vara skådis, aldrig gått någon Scenskola. Jag plockar ur livets ryggsäck. Är inte hela livet en typ av skådespeleri? Man anpassar sig till olika situationer och försöker vara följsam.
Du uppfann "blattesvenskan".
– Jag och tre polare är pappor till alla de där orden, aina (polis), guss (tjej), gött (rumpa). Vi kallade det Fittjaslang, nu oftast Rinkeby- eller blattesvenska. Det spred sig till andra invandrarområden och sedan tog raparna över och vidareutvecklade det. Jag berättar om allt det där i Leif GW:s "Blattarna som byggde Sverige", om oss ungar till den stora strömmen av arbetskraftsinvandringen på 60- och 70-talen.
Berätta om rånet mot Gotabanken 1990!
– Alla vi tre rånare var pappor bakom idén, men min bästis var den skarpaste hjärnan. Vi var utklädda till byggnadsarbetare i blått och orange med hjälmar på huvudena, överföll två väktare i en värdetransportbil då den hade kört ned i det underjordiska garaget vid Oxtorgsgatan, på väg till Gotabanken.
– De två andra dömdes till fem års fängelse, jag till tre och ett halvt. Men jag rymde tre gånger från häktet och tingsrätten. I samma veva träffade jag min stora kärlek Isabel Alonso, som väl anade att det fanns ett gott hjärta där inne någonstans. Vi är ett par allt sedan dess.
Men värdepappren blev spärrade innan ni hann få ut några pengar?
– Ha ha. Nä nä. Man ska inte tro på allt som står på Wikipedia.
Så ni fick glädje av pengarna?
– Oh ja.
Vad fick dig att byta bana?
– När jag väl bestämt mig för att ta mitt straff började jag träna stenhårt. Efter fängelset kom jag in på Bosöns idrottsskola och senare startade jag gymmet Extreme training med taekwondo, en koreansk kampsport med mycket sparkar.
– Det var som en ny värld. Där fanns både finanseliten och politiker. Alla var lika och det hade jag aldrig upplevt tidigare. När man tog av sig ytterskorna tog man också av sig sin bakgrund och identitet. Man blev hyllad, fick applåder. Man var någon.
– Vi hade mycket missbruksproblem i min familj, både alkohol och knark, men idrotten blev min räddning.
Senare i livet, mellan åren 2000 och 2004, var det en fjäder i hatten att bli utnämnd till tränare i Svenska Olympiska Kommitténs topprogram.
Vad vill du säga till unga i riskzonen?
– Kriminalitet leder till död eller fängelse. Alltid. Det kan aldrig någonsin leda till något bra.
Ångrar du saker du gjort?
– Nej. Jag tycker jag har gjort dåliga saker på hyfsat "bra" sätt. Att ångra sig sätter en spärr i skallen som hindrar din utveckling. Det handlar inte om vad du gjort utan om vad du lärt dig av det. Livet är en enda berg- och dalbana. Som schack.
Schack?
– Du gör ett drag och det leder till något helt annat än du tänkt dig. Livet är svart och vitt och med en oändlig rad av kombinationer.
"Familjen kommer alltid att vara det viktigaste för mig. Viktigare än karriär, priser och allt annat."
Under inspelningen av actionthrillern Omerta i vintras hände något dramatiskt.
– Jag fick en massiv hjärtinfarkt, hade för mycket omkring mig. Jag typ dog. Men jag är inte typen som ömkar mig över en stukad fot på Facebook. Jag har inget till övers för sånt. Folk i Sverige gnäller för mycket och saknar perspektiv. Men det är ju för att vi inte haft krig här, vi har bara kastat sten.
Vad gör du mer just nu?
– Det är hemligt, men handlar om en tv-serie. En tragisk grej och det gillar jag. Ju mer svärta och smärta desto enklare att spela. Det blir som rehab för mig. Betald terapi, ha ha.
Vilken roll är du mest stolt över?
– Hm. Det måste bli som Mrado i Snabba Cash. En gangster med känslor och den enda som är klok i serien. Det finns en vettighet i hans kaos. Men så blev ju rollprestationen också internationellt hyllad.
Om någon sagt till dig 1980 att du skulle bli en framstående skådis?
– Min idol är ju Bruce Lee. Han sysslade också med kampsport och skådespeleri. Jag var först med hinderbanor i taket och relativ styrketräning, att använda kroppen som redskap. Stark kropp ger ett starkt inre. Man tror på sig själv.
Gängkriminalitet, utanförskapsområden, skjutningar. Någon lösning?
– Kommande generationer måste ges en möjlighet till något annat sammanhang, och deras egna föräldrar kan inte hjälpa dem, för de kan inte språket. Integration är allt. Skapa sociala nätverk, visa på möjligheterna.
Hårdare eller mildare straff?
– Både och. Mildare för ringa narkotikabrott, typ cannabis för eget bruk. Om du redan som ung får en prick i brottsregistret för en liten mängd ger du upp. Nu ökar istället nätdrogerna. Unga som kunde ha stannat vid hasch börjar med tyngre grejer.
– Det är inte cannabis som är Sveriges största problem, det är alkoholen som ligger bakom de grova våldsbrotten mot kvinnor och barn.
– Men hårdare straff för återfallsförbrytare och bort med straffrabatter. Sänk åldersgränsen för livstids fängelse från 21 till 18. Och när det gäller våldsbrott mot kvinnor och barn – återkalla medborgarskapet eller uppehållstillståndet och utvisa. I synnerhet återfallsförbrytare.
1 december kommer Dragomir Mrsics bok om hans liv ut. Genombrottet kom i Snabba Cash.
1 december kommer boken om ditt liv "Där jag kom från". Hur känns det?
– Skitbra. Den har varit på gång länge, men jag ville vänta tills barnen var stora. Så att de förstår och inte blir oroliga över min bakgrund, men heller inte tycker den är cool och det jag gjort något eftersträvansvärt.
På senare tid har han gjort flera rollinsatser i barnprogram och tv-spel. Något som märks när han firar sommaren hos vännen Marie Reifelton (PRO-ombudsman i Östergötland) i Hästholmen. Hon köpte träningsbollar av honom för flera år sedan. Därefter har de hållit kontakt.
– Vid badet eller i affären kan det plötsligt stå en hel klunga med kids omkring mig som vill ha autograf och ta en selfie. Det är kul.
Kontakten med Marie har också gjort att han i samband med boksläppet den 1 december går från barn till pensionärer och signerar sin bok på PRO:s öppna hus i Linköping. Tjänster och gentjänster.
Dragomir Mrsic kan bara koppla av helt när han är långt från de miljöer hans rollgestalter normalt befinner sig i. "Hästholmen och slätten är helt underbart", tycker han.
Han gillar att röra sig i olika kretsar, unga som gamla, och deltar ofta ideellt i sammanhang där pengar samlas in till sjuka och andra utsatta. Inget gör honom gladare än om han kan tjäna som en förebild för ungdomar som gett upp hoppet.
– Allt går att vända. Alltid.
Säger han och blickar ut över de vida, lugna slätterna som omger sommarhuset.
– Jag hade aldrig varit här tidigare. När vi kom körande ned med bilen, såg slätterna och Vättern, bara utbrast vi "wow!". Det är bara på landet, långt bort från den verklighet som många av mina rollgestalter befinner sig i, som jag verkligen kan koppla av.
Säger Dragomir Mrsic.
Skurken som blev snäll.