"Förr kunde jag ha 8–10 kunder om dagen, nu orkar jag max fyra och måste vila en halvtimme mellan varje", säger Angelica Hagberg som förutom andra symtom tappade smak och lukt.
Angelica och Anders blev sjuka den 15 april. De tror att Anders blev smittad på sitt jobb, han är underskötare på neurorehabiliteringen, där flera kolleger insjuknade.
Angelica fick en plötslig och blixtrande huvudvärk. När hon städat efter sista kunden kände hon att hon måste lägga sig.
Dagen efter fick hon feber som pendlade mellan 38,2 och 39,2. Både hon och Anders hade diarré och var illamående.
– Medan jag var öm i huden, hade värk i armar och rygg och fick blåsor som typ vattenkoppor, som sprack och sved, så hostade Anders upp gult skumslem.
Angelica förundrades över hur symtomen och måendet svängde, dels över veckor men också under en och samma dag.
– Vi har en saturationsmätare hemma. Anders hade 82 och jag 97-98. När Anders blev sämre fick jag själv köra honom till sjukhuset där han snabbt blev lagd i respirator.
Efteråt fick Anders av sin läkare höra att han inte hade överlevt utan respiratorvården. Totalt låg han nedsövd i nio dygn.
– Det var en fördel att ha sett personal i "rymddräkter" sedan tidigare. I narkosen mötte jag monster och var jagad, men drömmarna var ändå inte så extrema som vissa kan ha.
Efter tre veckors vård följde rehabilitering och uppföljningar som pågår alltjämt. Han är fortfarande sjukskriven på heltid.
Det blev ingen resa till Maldivierna som planerat, men vad gör det? Just nu njuter Angelica och Anders av att de är vid liv.
Det paret slås av är hur Anders, som fått hjälp, i dag faktiskt mår kroppsligt bättre än vad Angelica, som vårdade sig själv, gör.
– Han fick och får rehabiliteringsträning och det görs uppföljningar. Jag fick ingenting, men hade behövt samma hjälp som han från start, säger Angelica.
Hon tycker sig vara aningen klarare i huvudet än maken, men rent fysiskt och kroppsligt mår han i dag bättre än vad hon gör.
– Jag klarar ingen stress alls och måste vila 30 minuter mellan varje kund. Förr kunde jag ha åtta–tio kunder på en dag, nu max fyra. Till helt nyligen sov jag på lunchrasten och på helgerna är jag totalt utslagen och kan sova elva timmar.
Hon arbetar halvtid och tänker inte riskera företaget, sitt livsverk, genom att gå upp i tid och kanske klappa ihop.
– Jag har haft företaget i 17 år. Det betyder oerhört mycket och jag älskar mitt jobb. Nu mer än någonsin.
Tröttheten är rent förlamande, och när hennes läkare bad henne skriva ned alla symtom blev det bortåt 40 stycken. Angelica visar mig listan.
– Titta, det är ju inte klokt. Från att ha varit fullt frisk så är listan på symtom så här lång! Jag har faktiskt trängt mig med in på Anders rehabilitering och snott några av hans övningar till mig själv.
Däremellan tränar de skallarna ihop, med Yatzy och tärning, och kropparna med promenader.
– Vi bodde i vår husvagn i Borensberg hela sommaren. I början orkade vi bara ta oss till kanalbanken och Anders gick som en 90-årig gubbe. Mot slutet kunde vi gå fem kilometer.
I stället för en resa till Maldiverna har Angelica och Anders tatuerat in var sitt skyddshelgon på armen. Det är så det känns, som att de haft ett slags änglavakt.
Kunderna brukar säga att det inte märks att hon är sjuk. Att hon verkar som pigg och fräsch, men då vet de inte hur hon biter ihop och hur totalt utpumpad hon är när de lämnar salongen.
– Jag tappar fokus, ord och namn. Feberattackerna och svettningarna går an, men den extrem huvudvärken oroar mig. Jag är så rädd att hjärnan har tagit stryk för alltid och att jag aldrig blir mitt forna jag.
– Det är det människor måste förstå, att det här inte är en sjukdom som snabbt går över. Eller kanske aldrig gör det.
Hon har en förstående läkare som fortsätter sjukskriva henne och skickar henne på tester.
När det gäller antikroppar bör man ha över 12, Angelica hade 95, extremt mycket antikroppar alltså och hon har dem än.
Båda svårt sjuka, men medan Anders har fått all tänkbar hjälp får Angelivca i princip ingen alls.
Mitt i allt är hon och Anders oändligt tacksamma. Över att han överlevde och över att ha fått en andra chans, som de säger.
– Jag ska aldrig glömma dagen då de ringde från sjukhuset och sa att "det är någon här som vill prata med dig", säger Angelica.
Anders hade väckts. Han skulle överleva. Det hade inte varit en självklarhet.
– Han sa visserligen bara "öööh" i telefonen, men jag blir fortfarande rörd när jag tänker på det, säger hon och skrattar samtidigt som hon torkar bort några tårar. Det var en av de absolut lyckligaste dagarna i mitt liv.
Trots att Angelica till viss del i dag mår sämre än maken Anders, som går på rehabilitering, känner de sig tacksamma över att de lever. "Vi har fått en andra chans känns det som".
Anders är fortsatt heltidssjukskriven, tar inte in vad som sägs och är som i en egen bubbla.
Förra året sålde de villan och flyttade till en lägenhet. Tanken var att det skulle resa och i december var drömresan inbokad, två veckor på Maldiverna.
– Det blir inget av den, men vad gör det? Vi har fått en andra chans och nu är vi mest glada över att vi faktiskt lever.