Hon har arbetat som barnmorska, sexualrådgivare och lärare. Nu är Irene pensionär men jobbar fortfarande extra på Sjukvårdsrådgivningen – 1177. I våras reste hon, tillsammans med vännen och före detta kollegan Marianne Kölvik, på en fem veckor lång volontärresa till Nepal.
– Det gav nog oss mycket mer än vi hade möjlighet att ge, säger hon.
Som volontär får man inte gå in och jobba med sin profession, det kräver arbetstillstånd vilket tar alldeles för lång tid att få.
– Men man kommer dit med öppna ögon och hjälper till med allt man kan. Vi var mellan 15 och 20 volontärer åt gången, fast vi var de enda som var äldre, berättar Irene. När det blev känt att hon arbetat med sexualupplysning blev hon inbjuden att träffa studenter på Chitwan medical hospital, som fungerade som undervisningssjukhus, och dela med sig av sina kunskaper om sjukdomar och preventivmedel. I övrigt fick hon hjälpa till med lite av varje, som att hjälpa nyblivna mammor tillrätta med amning och annat.
I Nepal finns det inga barnmorskor, läkare förlöser barnen och sjuksköterskor tar hand om efterarbetet. Irene arbetade på ett privat sjukhus där de var specialiserade på kejsarsnitt, men hon gjorde också studiebesök på ett kommunalt sjukhus med mera primitiv vård. Där låg 50 kvinnor med förlossningsvärkar i samma sal och när det var dags att föda fördes de ut till ett annat rum.
– Jag blev barnmorska för att jag ville arbeta för att kvinnor skulle ha det bra. Det var väldigt svårt att se att det inte fanns någon smärtlindring och att man sydde utan bedövning. Jag for så illa av det.
Att det kunde vara så pass psykiskt påfrestande att vara volontär hade hon inte räknat med. Hon påpekar därför att det är väldigt viktigt att resa med en organisation som backar upp en om man behöver prata med någon om det man varit med om.
I Nepal är barnadödligheten i samband med, eller strax efter, graviditet och förlossning 33 procent och endast 45 procent av alla mammor föder på sjukhus. Irene förklarar att en stor del av befolkningen föds och dör uppe i bergen, utan att någonsin ha tagit sig därifrån.
Irene och Marianne fick bo hemma hos en familj i ett litet samhälle utanför Bharatpur, som ligger nära den indiska gränsen. Mamman i familjen var hemmafru, den 21-åriga dottern arbetade som sjuksköterska och sonen som var 14 gick i Engelska skolan. Pappan träffade de aldrig. Han hade 14 timmars resväg till arbetet och kunde väldigt sällan komma hem.
– Det var en upplevelse att leva i en familj som hade det ganska fattigt, men som ändå gjorde sitt bästa för att vi skulle trivas, säger Irene.
Att tvätta sina kläder ute på gården, duscha i kallvatten och leva utan obegränsad tillgång till el var också en nyttig erfarenhet. De hade med sig pannlampor för att kunna läsa på kvällarna och värdfamiljen fick solcellslampor i present.
– Vi fick omvärdera väldigt mycket av det vi har hemma, sånt som vi annars inte värdesätter eftersom vi ser det som självklart.
Att kommunicera på engelska gick för det mesta bra, både i familjen och på sjukhuset, för i den nepalesiska skolan läser man engelska som andraspråk. Tanken är att skolan ska finnas till för alla, men i praktiken tvingas många fattiga avstå då de varken har råd med skoluniform eller äger ett par skor att gå dit i.
På helgerna reste Irene och Marianne runt och utforskade andra platser och den sista av sina fem veckor i Nepal tillbringade de i Kathmandu. Under utflykterna passade de också på att bo på hotell där det fanns möjlighet att duscha varmt. Irene beskriver Nepal som ett otroligt vackert land, med underbara vyer. Åtminstone var det otroligt vackert. Bara tio dagar efter att de kom hem till Sverige drabbades landet av den stora jordbävningen.
– Vi hade änglavakt, säger Irene.
Hon berättar att de fick höra att landet brukar drabbas av ett skalv vart åttonde år, men att det vid deras besök gått tio år sedan det senaste.
– Jag tänkte mycket på det och en natt vaknade vi av att det brakade till. Jag vet inte om det var en förvarning eller vad det var.
Jordbävningarna som drabbade landet i april och maj i år verkar ha orsakat större skada än något av de tidigare skalven och i dag är många av de fina gamla byggnaderna Irene och Marianne såg på sina utflykter raserade, precis som hotellet de bodde på i Kathmandu. Bharatpur, där de bodde större delen av tiden, verkar däremot ha klarat sig relativt bra och enligt vad de fått höra är både värdfamiljen och de volontärer som fanns på plats oskadda.
– Det var hemskt att höra om det, men också svårt att förstå omfattningen.
Hon och Marianne har åkt som volontärer tidigare, den gången till Indien. I Nepal betalade de ungefär 14 000 kronor för mat, husrum och transport. Flygresan kom till utöver det.
– Men vad kostar en charterresa om man är borta i fem veckor, säger Irene.
Hon tycker det är kul att få träffa volontärer från hela världen och utbyta erfarenheter och hon har redan funderat på att göra en resa till.
– Det handlar om hur mycket man orkar, för det är ganska tufft. Man är igång hela dagarna, lever primitivt och reser runt mycket. När jag kom hem kände jag att jag var väldigt nöjd, men jag gillar utmaningar så när jag varit hemma ett tag så vaknade intresset igen.