Annika Thörnros.
Det var den 12 december 1990 i Tranås. Isigt, men inte så mycket snö. Annika Thörnros var 21 år. Världen låg för hennes fötter och hon skulle göra så mycket. Resa, utbilda sig... Men på en sekund omkullkastades alla hennes planer och hela livet förändrades.
– Det är lätt att tro att om man överlever en svår olycka så är skadan liksom klar. Men det är då den verkliga resan börjar, säger hon när vi möts i Glasbrukets undersköna sommarmiljö i Borensberg.
– Jag och min kompis Susanne skulle lämna en bil hos hennes kille på Stiga, så vi åkte dit i två bilar och skulle åka därifrån i en.
Annika var trots sin ålder en van bilförare. Hon hade jobbat i Tyskland och det innebar mycket bilkörande.
Det som sedan hände är ett enda töcken.
– På Hjälmarerydsbron fick jag sladd, kom över på fel sida vägen och blev rammad på höger sida av en stor traktor med släp.
Hade det varit vänster, där hon satt, hade hon förmodligen inte överlevt.
– I samma veva som Susanne upptäckte att jag inte längre var bakom henne mötte hon mängder av blåljusfordon. Det var fullt pådrag.
Annika fick klippas loss från bilen och for i ilfart till Tranås lasarett, men kördes snabbt vidare till Universitetssjukhuset i Linköping.
– Jag har fått berättat för mig att jag återupplivades i ambulansen.
Hon skulle komma att stanna på US i fem månader. 120 dygn.
Det såg inte bra ut. Verkligen inte. I en vecka hölls hon nedsövd. Känslan av att vakna i respirator är fortfarande ett traumatiskt minne.
Högerarmen och flera revben var brutna och hon hade sprickor i bäckenet. Men det var inte det värsta. Hennes inre organ hade trasats sönder. Både lever och njure.
– På grund av all benmärg som kom ut i blodet fick jag en stroke som förlamade hela vänster sida. Båda händerna var obrukbara. Jag minns att det enda som fungerade som det skulle var mitt högerben.
21 år gammal. 21 år ung.
Den svåra olyckan blev förstasidesstoff i lokalpressen. För den drabbade Annika Thörnrops ledde den till fem månader på sjukhus.
Efter intensiven följde tre veckor på kirurgen och efter det kom Annika till en flerbäddssal på rehabiliteringen där hon mötte många livsöden. De flesta patienterna var dock gamla människor med stroke.
Vad tänkte du?
Hennes ögon tåras. Det gör de ofta under vårt samtal.
– Jag såg mina händer, men kunde inte använda dem. Jag kunde inte äta, inte sköta mina toalettbestyr, inte klä på mig... Jag hade svårt att motivera mig att leva vidare.
Hur minns du vårdtiden?
– Som att jag ömsom mötte fantastisk personal, ömsom blev behandlad som en sak utan värde. Jag fick ett inkännande bemötande och anpassad rehabilitering av sjukgymnasten Ulrika Berglund.
Nämn ett särskilt minne?
– Den sekunden, i en varm bassäng, då jag för första gången på tre månader kunde röra mitt ansikte med högra handens fingertoppar. Åh, det var en sådan innerlig lyckokänsla!
Annika är van att jobba med förändringsarbete, men det skulle dröja 20 år innan hon att på allvar började förändra sitt eget synsätt på vad olyckan gjort med henne.
– Som om chockens förnekelseperiod aldrig ville ta slut. Jag skämdes och berättade inget, annat än för de allra närmsta. Att vara invalidiserad, trots att det inte alltid syntes, var stigmatiserande. Jag var inte snäll mot mig själv. Bet ihop och körde järnet på jobbet, men klappade ihop när jag kom hem.
Parallellt hade hon evighetslånga processer med Försäkringskassan, sitt eget försäkringsbolag och Trafikskadenämnden.
– Till slut kom Försäkringskassan fram till att min arbetskapacitet var 50 procent och Trafikskadenämnden till att jag var till 75 procent invalidiserad.
Vänsterhanden trilskas fortfarande och gör att tumgreppet inte fungerar som det ska.
Under tiden har tankarna på att skriva ned sin patientberättelse funnits där. Nu är hon tjänstledig och har gjort slag i saken. Förhoppningen är att böckerna ska bli kurslitteratur inom vården.
– Jag tänkte tidigt att om det här livet ska ha någon mening, så behöver jag använda mina erfarenheter till något bra och så började jag skriva.
Vad var startskottet?
– Insikten om att så många människor, överallt i samhället, utövar makt i det lilla och gärna trycker till andra. Varför? För att de inte är nöjda med sina egna liv förstås. Jag vill gärna hjälpa den typen av människor att hitta sin väg. Och vårdpersonal till att förändra sitt bemötande så att det blir mer inkännande, värdigt och respektfullt.
– Många av oss känner att vi inte duger och blir bedömda. När jag berättar om den känslan får jag en ocean av berättelser tillbaka.
Vad har olyckan lärt dig?
– Man väljer inte vad man råkar ut för i livet, men man kan välja sitt förhållningssätt till det som sker. Jag har fått insikter som jag annars kanske fått leva utan. Många säger att det inte är förrän något riktigt traumatiskt händer, som man finner sig själv. Det skriver jag under på.
– De flesta i vår ålder har fått sin beskärda del av tragedier. På det sättet är det enklare att vara en 52-årig Annika än en 21-årig. Att våga prata om det svåra är ett sätt att hjälpa varandra att känna sig mindre ensamma.
Det är inte hur man har det, utan hur man tar det?
– Exakt. Jag väljer att fokusera på att jag kan känna det nybryggda kaffets välgörande doft. Inte på det faktum att jag inte har någon känsel i mungipan, där några droppar ofta letar sig ut.
Du gillar ditt nya jag!
– Mycket. Det är befriande att vara sann, lyssna på sig själv och inse att de gånger jag inte kan acceptera eller förändra en situation så är det dags att lämna det sammanhanget. Inte bita ihop.
– Jag lever i nuet och vågar prova mina vingar. Och jag har definitivt blivit en mer inkännande människa som bryr mig mycket om andra.
Någon bitterhet!?
– Nej. Människor som fastnat i fasen "varför hände detta just mig?" är det synd om. Jag vill hjälpa dem att utgå från sina förutsättningar, bygga på sina styrkor och inte fokusera på det som inte fungerar.
Annika Thörnros hemlighöll sina skador i 20 år. "Jag var inte snäll mot mig själv. Jag körde järnet på jobbet och klappade ihop när jag kom hem".
Annika har fortfarande känselbortfall, ständig värk och lider av hjärntrötthet. Vänster sida av ansiktet drar sig nedåt. Vänsterhanden vill inte följa med som den ska. Hon kan inte vissla. Eller fläta håret. Hon dreglar lite. Och dras med en whiplashskada.
Men det är svårt att ta in. Hon är en så sprudlande människa. Så glad. Så full av liv och värme.
– Ja men, det är ju så lätt att visa medkänsla. Några ord, ett sms, ett leende. Vi alla borde verkligen bli bättre på det.
Dagen efter intervjun får jag ett sms från henne. När vi sågs mådde jag rätt dåligt, efter min andra vaccinationsspruta. Nu vill hon förvissa sig om att symptomen klingat av. Att jag mår bra igen.
Hon lever som hon lär.