Anna Mathisen tycker att det är viktigt att lyfta de kvinnor som i likhet med henne själv är permanent ofrivilligt barnlösa. "Du läser ofta om par som kämpar, men som alltid lyckas få ett barn till sist, mot alla odds. Så ser det inte ut för alla".
Under sina mörkaste dagar är sorgen kompakt och gör nästan fysiskt ont.
– Livet känns värdelöst och jag känner en stark rädsla för att bli ensam.
Anna fyller 46 i år, hon har kommit i klimakteriet och är för gammal för att adoptera. Alla dörrar är stängda och hon har långsamt tvingats inse att hon aldrig kommer att bli mamma, något hon hållit för självklart i hela sitt liv.
2009 flyttade Anna från Eskilstuna till Norrköping för att studera till lärare. Hon var då 32 år gammal och tanken på att skaffa barn hade funnits under en längre tid, men hon hade aldrig träffat någon hon ville ha barn med.
– Men jag kände ingen stress, utan tänkte att jag fortfarande var relativt ung.
Studierna höll henne sysselsatt i fyra år och under den här tiden började hon leka med tanken på att skaffa barn på egen hand. Men efter noggrannt övervägande kom hon fram till att hon inte ville eller orkade bli ensamstående mamma och tänkte att hon fortfarande hade tid att träffa någon att bilda familj med.
– Du läser ju ofta om kvinnor kring 40 år som visserligen får kämpa, men som ändå alltid lyckas få ett barn till slut. Mot alla odds. Så jag tänkte absolut inte att det var kört.
Två år efter avslutade studier träffade hon Magnus och blev kär. De gifte sig, men eftersom han hade två barn sedan tidigare och hon gått in i väggen och drabbats av utmattning var ett gemensamt barn inte det första som stod på agendan.
– Visst försökte vi väl, men vi tog liksom inte tag i det eller gjorde någon utredning.
När Anna passerat 40-strecket fick hon svåra smärtor i magen och sökte vård. Hon fick diagnosen endometrios, som innebär att livmoderslemhinnan sprider sig utanför livmodern, och hon hade cystor som behövde opereras bort. Hon fick också reda på att hennes chanser att bli gravid var minimala.
– Trots detta dog inte hoppet, utan jag tänkte att på något mirakulöst sätt skulle det gå om vi fortsatte försöka.
År 2020 blev hon tvungen att operera bort ena äggstocken och där och då dog allt hopp om att bli mamma.
– Jag hade inget annat val än att inse fakta. Jag skulle aldrig få följa en annan människa från födsel till vuxen. Det var och är fortfarande en djup sorg.
Ångrar du någonsin att du inte försökte bli gravid tidigare?
– Jag ser egentligen inte att jag kunde ha gjort något annorlunda. Jag ville inte skaffa barn med någon jag inte verkligen älskar och är trygg med och jag ville inte ha barn på egen hand. Då fanns det ju inga alternativ.
Anna berättar att hon ofta känner sig väldigt ensam i sin sorg. Hon känner ingen som är i samma situation och upplever att ämnet är tabubelagt.
– Det är en av anledningarna till att jag vill berätta. Kanske kan det ge stöd åt någon annan.
Anna Mathisen berättar att hon ofta känner sig väldigt ensam i sin sorg och önskar att ämnet inte var så tabubelagt.
Nyligen gick hon med i en grupp för ofrivilligt barnlösa på sociala medier.
– Där kan man dela med sig av mörka tankar och ljusa stunder och alla förstår. Det är mycket värt.
Anna kan uppleva att många i hennes omgivning är rädda för att prata med henne om hennes barnlöshet eftersom de inte vill såra henne. Även hennes föräldrar undviker ämnet.
– Jag förstår dem, samtidigt önskar jag ibland att ämnet inte skulle vara så laddat.
Hennes man stöttar i den mån han kan, men eftersom han inte är barnlös själv blir det ändå svårt i perioder. Anna framhåller dock att hon älskar sina bonusbarn och att deras relation är väldigt fin.
– Den betyder allt. Jag har fått vara med och se dem växa upp. Det är jag väldigt tacksam för.
Dåliga dagar kan hon dock bli rädd, vad händer om det skulle ta slut mellan henne och Magnus? Skulle hon ha kvar relationen till bonusbarnen då? Vad kommer att hända när hon blir äldre och inte har något eget barn som kan finnas där? Kommer hon kunna leva ett meningsfullt liv utan egna barn?
Andra dagar får hon dåligt samvete över de mörka tankarna och känner att hon istället borde vara tacksam över de relationer hon har.
– Det är en känslomässig berg- och dalbana, konstaterar hon.
För Anna Mathisen var det från tidig ålder självklart att hon ville bli mamma, men livet ville annorlunda. "Det kommer alltid att vara en saknad".
Anna har försonats med att sorgen och saknaden kommer att vara livslång och försöker hitta annat att fokusera på. Hon planerar att resa, ägna sin tid till trädgårdsarbete och annat som hon älskar att göra. Hon spenderar också mycket tid med brorsbarnen, nu när bonusbarnen börjar bli vuxna.
– Det är väl inte direkt någon ersättning, men det är ett sätt att hitta glädjen i livet.