Eero Henttunen var på väg hem när han hittade krabban på Kungsgatan i Motala i förra veckan.
– Jag såg hur någonting kravlade mot väggen och försökte gömma sig. Jag har varit mycket på västkusten sedan jag var liten och fiskat både krabbor och hummer. Jag plockade upp den och reagerade på att jag inte alls kände igen krabban. Den hade både vita och lurviga klor, säger Eero Henttunen till MVT.
Fyndet är bekräftat som en kinesisk ullhandskrabba, en invasiv främmande art som inte hör hemma i svenska vatten. Trots det finns det gott om fynd i flera stora svenska insjöar och på både väst- och ostkusten. Enligt Havs- och vattenmyndigheten sprids den troligen oavsiktligt och kontinuerligt med barlastvatten i fartyg.
I Europa är den redan vida spridd. I Belgien fiskar man kinesiska ullhandskrabbor kommersiellt för export till Kina, där den betraktas som en delikatess.
Några säkra fynd i Vättern finns inte än.
– Frågan är hur den har hamnat på en gata i Motala. Krabborna kan röra sig upp på land, så visst kan den ha kommit från sjön. Men finns den i Vättern är den nog inte speciellt talrik, jag har inte hört talas om att den vållar några problem för exempelvis fiskare, säger Linnéa Carlzon som är vattenekolog på länsstyrelsen i Östergötland.
Vad gör den för skada?
– Den förstör fiskeredskap och äter fångst från näten. Den gräver gångar och underminerar bottnar och strandbankar, det kan bli ett problem om den blir alltför talrik. Dessutom kan den sprida smittor som kräftpest som orsakar stora problem för våra inhemska flodkräftor, säger Linnéa Carlzon.
Länsstyrelsen vill inom en snar framtid inleda provfiske i Vättern för att ta reda på om den kinesiska ullhandskrabban etablerat sig i sjön. Arten kan inte föröka sig i sötvatten och Linnéa Carlzon är inte lika orolig för krabban som för den större rovmärlan, en invasiv märla som nyligen etablerat sig i Vättern och som redan ställt till med stora besvär.
Tack vare att Eero Henttunen tog bild på ullhandskrabban och rapporterade fyndet till Artportalen kunde arttillhörigheten spikas.
– Det är precis så som man ska göra när man ser något man inte känner igen i naturen. Vi är väldigt glada för den här rapporten, säger Linnéa Carlzon.