"Det vore ett brott att i kyrkan inte uppmärksamma den guldgruva av djupt existentiella frågor som popmusik och populärkultur innehåller", menar prästen Mikael Billemar.
Han skrämde slag på halva Gotland och blev engagerad som frilansande tv-präst. Sedan 2011 har han gjort ett 40-tal musikgudstjänster och helgmålsringningar för svt där han på tre minuter och tio sekunder ska säga något klokt. Och fler lär det bli.
Pappa var präst i Lund stift och som barn var det självklart att Mikael skulle gå i hans fotspår. Men under tonåren lockade rockmusiker och skådespelare mer.
– Jag gick högstadiet och gymnasiet i Landskrona som då var en mycket dynamisk kulturstad, med den experimentella "Skånska teatern" där bl a Peter Haber och Rolf Lassgård var unga stjärnor.
Så Mikael närde sina skådespelardrömmar samtidigt som han spelade i en rockgrupp som vid ett tillfälle var förband åt ett gäng som ingen hade hört talas om. Wilmer X.
Han påbörjade en informatörsutbildning med reklaminriktning, men kände ganska snart att det var fel och valde prästyrket istället.
Väl utbildad tog den musikaliska prästen Gotland med storm, kan man lugnt påstå. Han turnerade med sina musikrockgudstjänster på ön och det sågs inte med blida ögon av alla. Han körde Sting, U2, Lundell, Depeche Mode och det var så fullsatt det kunde bli.
Vad har pop och rock i kyrkan att göra?
– Det vore ett brott att inte uppmärksamma den guldgruva av djupt existentiella frågor som popmusik och populärkultur innehåller. Det är min mission att lyfta fram den skatten. Det kristna djupet hos exempelvis Johnny Cash har knockat mig. Vår musikgudstjänst med tolkningar av hans musik är det som väckt mest reaktioner hos publiken.
Under rubriken "The man in black and white" har han uppträtt 13 gånger live med full sättning och gospelkör, och ett par gånger i tv. I dag spelar Mikael sångerna i en mer avskalad form, tillsammans med gitarristen Kjell Silverwitt.
En del tycker inte att sådant passar i kyrkan.
– Det finns en föreställning om att den estetiska formen i kyrkorummet måste vara finkulturellt allvarstyngd. Att det är det som är djupsinnighet, och att populärmusiken står för något ytligt och mindre begåvat. Inget kunde vara mera fel!
Efter Gotland var Mikael präst i Vadstena 1997–2006, och i Motala 2006–2017, "den sjungande prästen" stod det i tidningarna, och nu är han studentpräst på Campus Norrköping. De sju i gänget "Prästen och hans vänner" som lirar irländsk folkmusik är still going strong efter drygt tjugo år.
Vad möter du i pandemins spår?
– Allt tal om smittor, dödssiffror och paralleller till spanska sjukan är som en farsot i sig. Ett slags dödsoropandemi. Visst är det bra att vara medveten om sin ändlighet, men det finns en stor risk med överdriven dödsoro, nämligen att man inte orkar med att leva.
– "En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi leva" är inget dumt citat. Att komma ihåg att du är dödlig, och därför ska ta vara på varje dag du får. Rädslan är en farlig känsla som vi måste göra allt för att motverka.
Döden är följeslagare i ditt yrke.
– Det är viktigt att professionellt kunna hantera död och sorgearbete. Då bör man först ha tänkt igenom sitt eget förhållningssätt till döden. För mig genomsyras känslorna kring döden av min religiösa tro: Döden är inte farlig, Herren håller mig i handen. Jag kan inte kontrollera döden men jag känner förtröstan, och lutar mig, mot övertygelsen om allt blir till det bästa.
Det låter skönt. Om man vill tro, men inte kan, finns det några trix?
– Jag har många exempel på icke troende människor som ändå sökt sig till kyrkans arrangemang och sociala gemenskaper, engagerat sig och senare också hittat tron där. Men kanske var det lättare förr, när de kyrkliga sociala gemenskaperna var fler och religionen inte så "privatiserad inom dig själv" som i dag.
Hur kan tankar om döden se ut?
– På tre sätt. Vi kan empiriskt och distanserat konstatera att "vi ska alla dö". Vi kan vidga det till att "inte bara alla ska dö, JAG ska dö”. Då börjar det brännas. Men det är när vi låter det faktum sjunka in att "alla jag älskar också ska dö" som döden verkligen tränger under skinnet på oss.
Sommarens projekt, ett mysigt växthus där bland annat chilifrukterna har stortrivits.
Vad söker studenterna upp dig för?
– Ett ämne som definitivt ökat är klimatångest. Hos en del triggar oron automatiskt igång handling, man är aktiv och vill genom sitt agerande göra skillnad. Hos andra blir oron förlamande och leder till en håglös passivitet som kan bli farlig, eftersom man inte ser några framtidsutsikter.
Hur kan du hjälpa dem?
– Genom att försöka inge dem hopp om att en förändring visst är möjlig. Hoppet föds i handling. Även om man exempelvis inte tror ett smack på betydelsen av att samla in plastflaskor kan man ändå börja göra det. I många fall fungerar det, handlingen i sig leder bort från förlamningen och föder en känsla av hopp.
Mår de dåligt över coronan?
– Ja, en del gör det, direkt eller indirekt. Pandemin gör ju att många läser på distans och tappar sina vanliga sociala rutiner. För dem som inte har så många privata fysiska gemenskaper är det lätt att fastna i negativa tankar, för det finns inget som "stör" dessa.
Vad gör du då?
– Försöker hjälpa dem att hitta strukturer och sammanhang, trots corona. Det mest effektiva är dock att sätta ord på sina känslor och berätta om dem. Att ärligt öppna sig för någon annan. Att göra det inför en okänd person, som t ex en studentpräst, kan faktiskt vara än mer helande.
Mikael trivs som bäst i sin bok- och skivvrå.
Hur kan man tro i en så ond värld?
– För mig är inte religionen en teori för att tolka verkligheten och livet. Den är en existentiell förtröstan om att de goda krafterna är starkare än de negativa och till slut ska segra. En ofrånkomlig del av tron är att det finns något mera, något större. Jag hoppas på, litar på och lutar mig mot det. Men jag påstår inte att jag förfogar över tron.
Din favoritpsalm?
– 249. Blott en dag ett ögonblick i sänder. Den har allt och uttrycker så fint hur tron just är ett existentiellt hopp om tillit och förtröstan.
Kristna högern älskar Trump.
– Detta förfärliga mysterium som är så oroväckande. Han har ju till och med fler kristna väljare än George W Bush som var kristen på riktigt. I en orolig värld, där många känner sig vilsna och exkluderade, trycker han på de gamla trygga knapparna, symbolfrågor som abortmotståndet, motståndet mot homosexuella, rätten att bära vapen. Allting är någon annans fel.
Tintin är som katter är mest, obekväma med gos om de inte själva tagit initiativet.
Vad är godhet?
– Rättrådighet, att vilja väl och vara generös på fler plan än bara det materiella. En del spelar rollen av att vara godhjärtad, men det brukar märkas på en människas aura om det är på riktig eller ej.
Kan jag vara god fast jag inte tror?
– Självklart! Möjligheten till godhet finns invävt i själva livet. Men en del väljer ju att vara negativa, snåla och att inte bjuda in. Det är ett val.
Vad lockar med irländsk musik?
"Problemet med allt för stor dödsoro är att man glömmer att leva".
– Att den är en folkkultur där man sätter ord på sina känslor. Hela ön sjunger ju! Vi har haft två spelningar där, och det var riktigt stort för oss.
Då gillar du väl Guinness också?
– Absolut, men det är skillnad på Guinness och Guinness. Den ska drickas där, inte transporteras.
Vad är du mest stolt över?
– När jag vågar följa en inre övertygelse som jag verkligen tror är rätt, trots att den kan mötas med oförståelse och motstånd och vara tung att bära.
Din största utmaning i livet?
– Det är nog själva livet, min stund på jorden. Snacka om utmaning!
Beskriv dig själv med fem ord.
– Introvert, tungsint, glimten i ögat, opretentiös, tålmodig.
Bästa bok du läst?
– Thomas Mann, ”Bergtagen”. En långsam, kontemplativ, djupsinnig och humoristisk idéroman, skriven av ett stort humanistiskt geni.
Om du fick resa i tiden?
– Israel omkring år 30, närmare bestämt bland fiskarna vid Gennesarets sjö. Jag tror med bestämdhet att det skulle ha varit något utöver det vanliga.
Mikael Billemar, till höger, tillsammans med sin parhäst och musicerande vän Kjell Silverwitt.
Något du är extra nöjd med?
– Att jag vågar utmana mig själv. Jag läser och lyssnar inte bara på sådant som bekräftar min egen ståndpunkt, utan är beredd att ta till mig andra perspektiv och även ompröva min egen hållning. Jag kan ha fel.
Ändra något hos dig själv!
– Jag har en irriterande tendens att skjuta upp saker till morgondagen. Det borde jag ändra på. I morgon.
Något du ångrar i livet?
– Att jag inte tog chansen att se Johnny Cash live när han gästade Sverige och Göteborg för sista gången 1997. Jag bara säger det: Varför?
Någon okänd talang?
– Jag är väldigt duktig på att städa. Dammsugning är en särskilt stark gren.
Om du vore ett djur?
– Katt. De är introverta, tungsinta, har glimten i ögat, är opretentiösa och tålmodiga.
Var surfar du gärna?
– Philosophy Matters och Bokbörsen.
När är människor pinsamma?
– När de druckit för mycket alkohol.
Vad gör dig riktigt arg?
– Dagens väldigt polariserade och hatiska tonläge. Ibland när jag följer kommentarsfält på sociala medier kan jag bli oerhört dystopisk. Hur är detta möjligt? Hur ska det sluta? Förstår folk vad de håller på med?
Har du någon extravagans?
– Det händer ibland att jag går in på Manfreds och köper en dyr fin flanellskjorta. Men bara ibland.
Om du vore allsmäktig?
– Avsätter Trump.
Var trivs du allra bäst?
– Hemma omgiven av familjen och mina musicerande vänner, Kjell Silverwitt och "Prästen och hans vänner".
Vad äter du vid din sista måltid?
– Bröd och vin.
Vem, levande eller död, skulle du vilja bjuda på middag?
– Johnny Cash, tveklöst! Middagen skulle rymma minst tre timmar unplugged americana-musik.
Ett erbjudande du inte hade tackat nej till?
– Att efterträda Donald Trump.
