Att berätta om händelsen väcker många svåra minnen till liv för Maria. Men hon gör det för att visa hur viktiga räddningsdykarna var – de räddade livet på hennes son.
Oavsett hur lång tid det går är den där dagen fortfarande levande för Maria. Hon kan fortfarande höra ljudet av vartenda steg, känna den där maktlösheten.
Det har gått 15 år sedan det hände, men det är fortfarande svårt att prata om. Hon gör det ändå, för hon vill berätta om hur viktiga dykarna var.
Det var i slutet av april och Maria skulle åka och handla blommor på sin lediga dag. Maken Jan jobbade och hon tog med sig yngsta sonen Simon på en utflykt till en handelsträdgård – en kvarts bilresa från hemmet i Västra Husby.
Simon, en busig treåring som gillar att klättra och springa. Han leker i lekparken utanför medan Maria betalar.
Det är ett ögonblicks verk. När Maria ska hämta honom är han plötsligt borta.
Hon blir snabbt desperat – skriker och ropar. Springer. Kan han ha åkt i väg på en bobby car upp på vägen? Gått efter korna? Personalen och andra besökare hjälper till att leta.
Det är märkligt hur minnet fungerar. Trots att vissa delar är så tydliga och detaljrika har Maria svårt att minnas andra. Hon minns inte om det är hon eller en man som hjälper till i letandet som först ser mössan i vattnet. Simons svarta pokemon-mössa. De visste inte ens att den gamla bevattningsdammen fanns där.
Maria kastar sig ner i det svarta vattnet.
– På något sätt tänkte jag enligt läroboken: jag måste ha torra kläder sen när jag kommer upp. Så jag tog av mig och kastade mig i, berättar hon.
Men vattnet är kallt. Bara två till tre grader. Maria försöker dyka ner. Människor kommer med krattor och andra långa föremål för att försöka hjälpa till. Men dammen är mycket djupare än de tror. Och det är för kallt för att kunna vara i några längre stunder.
Först kommer ambulansen och sedan polisen, berättar Maria. Polisen tar henne därifrån. Hon ska inte behöva se vad de får upp.
Medan Maria har dykt i den iskalla dammen har ett larm gått ut till alla räddningstjänstens personsökare: ”Drunkning, bassäng”. Inom 60 sekunder är två bilar på väg. Under färden gör sig två dykare färdiga inne i fordonet. De har fått veta att det rör sig om ett barn som ramlat i en damm och under de åtta minuter det tar att köra hinner de prata igenom vad de ska göra.
Klockan 11.34 parkerar bilarna vid platsen. Inom 15 sekunder är dykarna nere vid dammen. Klockan 11.35 hoppar den första dykaren i vattnet. Det är mörkt, men när han närmar sig botten ser han den lilla pojken. Han lyfter upp honom och skjuter ifrån mot botten. Efter tio sekunder bryter han vattenytan. Det har då gått tio minuter och 54 sekunder sedan larmet.
Den lilla pojken är livlös och förs i ilfart till Vrinnevisjukhuset.
Under tiden har Maria suttit i handelsträdgårdens villa tillsammans med polisen. Nu får hon skjuts upp till sjukhuset. Där möter Jan upp – som har fått ett samtal från polisen om olyckan. De blir satta i ett väntrum, de vet ännu inte om deras son kommer att överleva. Tiden känns evighetslång. Maria lyssnar hela tiden efter fotstegen i korridoren. Tänker att hon ska kunna höra på akutläkarens steg vad beskedet ska bli.
Det skrevs mycket om olyckan och tidningarna ringde i ett, berättar Jan och Maria.
Till slut kommer läkaren: Simon har överlevt.
– Det pendlade mellan att man var tacksam över att man fått den här chansen, att han överlevt, till att är det ett liv som inte är värt att ha? säger Maria.
De har tur, vårdpersonalen har nyligen genomgått en utbildning för drunkningsolyckor, berättar Jan. I stället för att värma upp, kyler de ner – för att förebygga hjärnskador. Men några kyltäcken har de inte. I stället lägger de kylklampar runt Simon. Fönstren står vidöppna för att det ska vara kallt i rummet.
– Personalen satt med mössa och täckjackor, berättar Jan med ett snett leende.
I pärmen där de samlat alla papper från olyckan finns en bild av Simon på sjukhuset. En liten pojke med slutna ögon. Tjocka slangar in i munnen och i den lilla näsan. Pappas hand runt hans smala arm.
Simon lades i respirator och fick kylbehandling på Vrinnevisjukhuset – det räddade honom från hjärnskador.
Maria, Jan och Simon. Nu sitter de runt bordet i den ombyggda höskullen där Jan har verkstad. De bläddrar bland tidningsartiklar, vykort och foton. Minns de där timmarna då de inte visste om Simon skulle överleva.
Efter dagarna i respirator beslutades så att Simon skulle väckas. Maria och Jan håller andan. Men så vaknar deras treåring. Han pratar. Han sätter sig upp och får en Piggelin-glass. Lite rosslig i halsen, ett sår i bakhuvudet och lunginflammation. Men i övrigt är han fullt frisk.
Simon minns ingenting av de här händelserna. Det känns overkligt att titta på bilderna i pärmen.
– Jag fattar inte att det är jag som var med om det här, säger han.
Han minns inte heller vad som hände sedan. Men Maria kan berätta om en svår tid. Om hur han hade mardrömmar om vatten och att han "forsade bort". Och hur hon själv var så livrädd över att något skulle hända att hon hela tiden ville ha stenkoll på var alla barn befann sig.
Mamma Maria och idag 18-årige Simon tittar igenom pärmarna med bilderna och urklippen från olyckan.
Redan på den tiden fördes en diskussion om att dra ner på räddningsdykarna. Genom åren har sedan diskussionen blossat upp med jämna mellanrum. Nu har Räddningstjänsten Östra Götaland beslutat att dykarna ska tas bort från en station i länet. Det verkar inte behövas dykare i både Norrköping och Linköping, menar utredarna – det var ju 15 år sedan de räddade livet på någon sist.
Men Maria och Jan förstår inte resonemanget.
– Man kan ju inte bestämma när olyckor inträffar: de kan inträffa om 20 år som imorgon. Och då behöver de finnas där, säger Jan.
I utredningen där räddningstjänsten kommer fram till att det går att spara på dykarna tas olyckan med Simon upp. Där beskrivs hur hans överlevnad berodde på "lyckliga omständigheter".
– Men om dykarna inte funnits då? Då hade de ju aldrig fått upp honom. Om det inte varit för dykarna hade Simon inte levt i dag, säger Maria.
– När man har personal med kompetens. Varför ska man ta bort dem?
Treårige Simon tillsammans med familjen och dykarna som räddade hans liv.
Anledningen är att Räddningstjänsten i Östra Götaland nu gör om hela sin organisation. Fyra miljoner ska sparas – samtidigt som nya kompetenser ska in. Då har man valt att dra ned på dykarna.
Maria ser på sonen som för länge sedan vuxit om henne. En 18-åring som läser handelsprogrammet på gymnasiet och är målvakt i det lokala fotbollslaget. Som nyligen fått sitt fjärde syskonbarn. Som snart är redo att flytta hemifrån.
Hon ställer frågan som hon tycker att alla de som bestämmer borde ställa sig:
– Är inte ett liv värt mer än dessa pengar man kan spara?
"Är inte ett liv värt mer än dessa pengar man kan spara?" Simon är idag en fullt frisk 18-åring som bor med sina föräldrar på gården i Västra Husby.