Albin, Joel och David, alla i tiomånadersåldern, är på shoppingpromenad på Torggatan. Inte bara de utan också deras mammor är födda in i kärnkraftssamhället. Här är varken de tre reaktorerna i Simpevarp eller det föreslagna slutförvaret någon big deal.
-- Jag tror aldrig att jag har diskuterat slutförvaret med någon jag känner. Jag har i alla fall inte hört någon som är negativ, säger Helen Persson, offsettryckare och stadsbo.
-- Kärnkraften är en naturlig del av Oskarshamn, säger Desirée Rönnfjord, lärare bosatt i byn Bockara en bit inåt landet.
Hon är dessutom gift med Johnny som arbetar på SKB:s laboratorium på Äspö. De umgås med kolleger och Desirée litar på dem som arbetar med kärnkraften och det radioaktiva avfallet.
-- En nedläggning vore definitivt inte positivt för den här kommunen. Innan kärnkraften kan avvecklas måste man hitta ett fullgott alternativ, säger hon.
Hon har förstås inte helt fel: många i Oskarshamn med omnejd har sitt dagliga liv kopplat till atomenergin. De 1 100 anställda försörjer dessutom en tiondel del av Sverige med el.
Näst största industrin är Scania som tillverkar lastbilshytter. Vem vet hur länge den produktionen blir kvar? Och sydöstra Sverige är en sårbar region.
Ett kärnkraftverk kan i alla fall inte flyttas till Malaysia hur som helst.
Ingen av kvinnorna känner någon rädsla för härdsmältor eller radioaktiva läckor.
-- Vore man rädd skulle man väl agera på något sätt. De som arbetar ute vid Simpevarp är vana vid kärnkraften och avfallet. Det är bättre att de får ta hand om slutförvaret än några andra, säger Helen Persson.
Men ingen av dem skulle heller bli besviken om Oskarshamn drar det kortaste strået.
-- Säkerheten är viktigast. De måste välja den bästa platsen, säger Veronica Appelqvist-Nilsson.