I juni inleds den så kallade platsundersökningen av urberget strax väster om Oskarshamns kärnkraftverk på Simpevarpshalvön. Kommunfullmäktige gav klartecken i mars. Beslutet togs med stor majoritet men har överklagats av två kommuninvånare.
Oskarshamn är Sveriges kärnkraftssamhälle nummer ett. Här finns tre reaktorer som tillsammans svarar för en tiondel av den svenska elförsörjningen. Här finns också mellanlagret för allt uttjänt kärnbränsle (CLAB), och forskningslaboratoriet på Äspö med sin långa och vindlande tunnel ned till 450 meters djup i berget.
Majoriteten av de 27 000 kommuninvånarna är troligen de i landet som är minst rädda för kärnkraftens skadliga effekter.
-- Oron över kärnkraften är större ju längre ifrån en reaktor man bor. Jag har haft besökare från Malå som frågade hur många missbildade barn som föds på grund av strålningen i Oskarshamn, berättar Jenny Hamilton, informatör på Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB).
Malå i Västerbottens inland är en av de kommuner som varit intresserade av slutförvaret, men där befolkningens negativa inställning satt stopp för vidare planer. Likadant gick det i Storuman. Opinionen riktade sig mot makthavarna i söder: "Först tog ni skogen, sen tog ni älvarna, och nu kommer ni hit med skiten."
-- Efter den misslyckade turnén i Norrland bestämde vi oss för att slutförvaret skulle läggas i södra Sverige, säger Peter Wikberg, SKB:s platschef i Oskarshamn.
Men det gick inte på räls där heller. Nyköping tackade nej i april förra året och för några veckor sedan kom samma besked från Tierp i Uppland. Nu återstår förutom Oskarshamn bara Östhammar, som är hemort för Forsmarks kärnkraftverk. 2006 är det tänkt att SKB ska träffa sitt slutgiltiga val.
-- Det är negativt att vi nu bara har två platser kvar. Visserligen finns också Hultsfred kvar som tänkbar plats, men det finns inga konkreta beslut och inga som helst undersökningar har gjorts, säger Peter Wikberg.
Kritikerna anser att det inte längre är fråga om att hitta "maximalt säker berggrund", utan ett tillräckligt bra berg i ett område där befolkningen accepterar ett slutförvar. I de enkäter som gjorts har ungefär sju av tio oskarshamnare varit positiva till fortsatta undersökningar.
I vår har också Statens kärnkraftsinspektion (SKI) publicerat en rapport som avråder från att placera ett slutförvar vid kusten. Enligt två amerikanska grundvattenexperter är risken för radioaktiva utsläpp större där än vid en plats i inlandet, till exempel Hultsfred.
-- Berggrundens kvalitet är det vi sätter främst. Men för att hitta den säkraste platsen måste vi sätta borrhål över hela Sverige. Acceptansen från det omgivande samhället är också avgörande, säger Jenny Hamilton.
Kunskapen om urberget på Simpevarpshalvön och Äspö är redan ganska stor. Man vet till exempel att tunneln från kärnkraftverket till Äspölaboratoriet passerar fem stora sprickzoner. Men SKB kan numera tänka sig att dela slutförvaret i upp till tio mindre delar och därmed komma förbi problemet.
Nu ska först tre djupa hål borras på den mark som tillhör Oskarshamns kraftgrupp (OKG). Kostnaden är ungefär en miljon kronor per hål. Med ledning av borrkärnorna kan geologerna rita upp tredimensionella bilder av bergets beskaffenhet ned till tusen meters djup.
-- Samtidigt börjar vi titta på ett 50 kvadratkilometer stort område väster om Simpevarp. Med hjälp av helikoptermätningar tar vi fram en detaljerad karta som visar sprickzonerna. Sedan borrar vi 15--20 hål inom den mest lämpliga delen, säger Peter Wikberg.
Då är man inne på privat mark. Ersättningsfrågorna är ännu olösta och i höstas förbjöd fastighetsägarna allt tillträde till området för att tvinga SKB till förhandlingsbordet. De lyckades också få kommunledningen att kräva frivilliga uppgörelser som villkor för ett ja till platsundersökningen.