Det är som att snirkla sig fram i en Astrid Lindgrensaga när man ska besöka Elin Godenäs mitt i "ingenstans", mellan Ödeshög och Tranås. Mjukt böljande landskap, stenmurar, ekar och naturbetesmark.
Tre av de fyra husen i denna östgötska Bullerbyn bebos av Elins släkt. Själv flyttade hon till farföräldrarnas släktgård med sina föräldrar som 19-åring för att några år senare komma tillbaka och bilda egen familj i Sörgården.
Hon var i sin shabby chicperiod och hade massor av idéer om hur hon ville förändra huset, då.
– Bland annat ville jag ha stora sovrum och badrum, minns jag, men vad ska man egentligen med det till?
Nu fick istället det gamla huset anpassa sig vartefter familjen växte. Först kom en son, och så en till och så en tredje.
– Första utbyggnaden var en rejäl hall, med grovingång och tvättstuga.
Man går inte loss hur som helst i en anrik gammal kåk. Själva stommen är en fyra kvadratmeter stor murstock och en gigantisk köksspis. När en yttervägg revs för att få till den nya hallen hittades isolering i form av mossa – och gamla tidningar.
Elin visar en gulnad Corren från 1939. Förstasidesrubriken lyder "Adolf Hitlers väg från Braunau till rikskansliet i Berlin".
Mycket är omgjort, men för den skull inte med dyra medel. Köksskåpen fick hänga med, men fick nya handtag. Den dyra direktverkande elen byttes mot ett vattenburet system och golvvärme kopplat till en vedpanna Väggarnas gamla pärlspont behölls förstås. Allt i en varm gulvit ton.
Snart var Sörgården för litet, trots sin nya hall, och paret bestämde sig för att med en snickares hjälp bygga samman boningshuset med en intilliggande lillstuga.
– Det fanns två falanger. De som tyckte att vi skulle förstöra två idylliska hus genom binda ihop dem med en ny huskropp och de som tyckte att det var spännande att ta tillvara det som erbjöds.
Eftersom det är en släktgård med många gemensamma middagar bestämde de sig för ett stort ljust vardagsrum, med Mios svängda Howardsoffor i ena delen, och en matsal som rymmer väldigt många middagsgäster i den andra. Här strömmar ljuset in från fönster och verandadörrar. Det är högt i tak.
Matsalsbordet omgärdas av tre vitt skilda stolstyper från olika tidsepoker. Läckert! På bordet har Elin byggt en träränna av gammalt grånat virke från ladugården vars innehåll byts ut efter årstid och högtid.
I änden av rummet finns ett trappsteg och vips så är man inne i den mysigt murriga och ombonade gamla lillstugan, med fåtöljer och en stor braskamin. Här är det lågt i tak, som det var förr, och i hörnet finns en brant trappa som leder upp till lillstugans andra våning där de två äldsta sönerna huserar.
Elin hymlar inte. Hon är envåldshärskare när det gäller inredningen.
– Niklas är snäll och låter mig hållas. Många av våra saker kommer från mor- och farföräldrar. Annat är nyköpt, men jag är ganska sparsmakad och köper hellre en dyr och rejäl grej, som jag verkligen gillar, än en massa småsaker.
– När jag till exempel behövde en bakmaskin köpte jag en riktigt snygg en som alltid kan stå framme och fungerar som en inredningsdetalj. Hellre det än en ful en som man bara vill gömma undan i ett skåp.
Här finns inte mycket färg. Såväl väggar som möbler och prylar går i vitt, grått och beigt. Ändå är det varmt och ombonat. De många fårskinnen och ulliga mattorna bidrar till det.
Mellan Elins och hennes bror hus har man byggt en pool med ett stort omgivande trädäck som gjort för stora matbord, grillar och umgänge.
– Vi tycker att vi bor på världens bästa ställe, men saknade vatten och gjorde därför gemensam sak.
Nybyggnadsdelen har flera öppningsbara partier ut mot poolen och det gemensamma "torget" mellan husen. Inne blir ute och ute blir inne.
Det här är ett hus som verkligen används. Med tre vilda grabbar är kåken van vid hetsigt Bobby car-åkande och innebandymatcher.
– Det är egentligen ett under att det fortfarande står upp, ler Elin.
I takt med stigande ålder har de fem kusingrabbarna fått ta över en ladugårdsdel där de med pannlampor och till hög musik spelar innebandy och skjuter mot en skottramp.
Alla är idrottsintresserade och det är mycket skjutsande till hockey-, fotboll- och golfträningar.
Mysfaktorn i Sörgården är skyhög. Väl ute i duggregn och snårblåst vill man bara springa tillbaka in i myset igen.
Renoverandet har fått ta lång tid. Elin och Niklas har velat tänka ordentligt till innan nästa steg tagits, så att det till slut skulle bli ett hem som passar just den här familjen. Och nu gör det det, som hand i handske.