Hantverk som rehabilitering och att vetenskapligt studera hantverkets betydelse för barnens motorik. Det är två av Ulla-Karin Hellstens många visioner i livet.
Ulla-Karin Hellsten är kvinnan bakom Östergötlands ullspinneri. Hon har två gånger fått utmärkelsen "Utmärkt svensk form" för filtar hon formgivit och producerat. Hon är också en av initiativtagarna till Do Redo, ett projekt vars syfte är att få ungdomar intresserade av att handarbeta.
Vad är viktigast för dig, formgivning eller hantverk?
-- Det går lite hand i hand. Jag måste ha den här verksamheten som grund. Det är en oerhörd möjlighet för mig som kreatör att kunna säga: Kan vi inte göra så eller så med garnet? Samtidigt är det roligt att nå ut till andra, att få fler intresserade av att hålla på med händerna. Jag tror många skulle må mycket bättre av det och jag önskar att man kunde använda handarbete som rehabilitering, som ett led i friskvård.
Hon tycker att nedläggningen av hantverksprogrammet i Ödeshög är tråkig och att det man byggt upp där i stället borde användas för rehabilitering. Arbetsföremedlingen och försäkringskassan borde ta vara på den institution som redan finns, tycker hon.
-- Ibland ser man inte vad man har. Att handarbeta är en lisa för själen, säger hon med eftertryck.
Hon engagerar sig också för barns skapande och har tagit kontakt med universitetet i Linköping för att få en doktorand att närmare studera hantverkets betydelse för barnens motorik.
-- Vill vi ha bra läkare och tandläkare måste motoriken tränas i tid.
Vi märker snart att allt går i fårets tecken hos Ulla- Karin. Fåret som bland annat pryder den prisbelönta fårfilten finns också på hennes ringfinger. Runt halsen hänger en fårsax i silver och hon berättar att den också pryder trädgården i form av en stenläggning.
Ulla-Karins fascination för ullprodukter går ända tillbaka till barndomen. Hennes mamma var verksam på Ulricehamns yllefabrik som tillverkade sockor, damasker och tröjor i ylle.
-- Jag har insett att jag fick känslan för produkterna redan som barn. Plaggen var sköna och jag använde dem jämt, säger hon.
När Ulla-Karin hade gått ut bildlärarutbildningen på Konstfack bestämde sig hon och hennes man Börje Norberg för att flytta ut på landet. Året var 1977 och de följde gröna vågen. Äppel-träden blommade när de för första gången besökte Storeryd och de fastnade för skönheten i landskapet och köpte gården.
1981, när Ulla-Karin jobbade som bildlärare och Börje som vägmästare, fick de ett tips om att ett ullspinneri i Gällstad utanför Ulricehamn skulle lägga ner. Både hon och Börje tände på idén att köpa maskinerna och lära sig hantera det gamla hantverket. I samma veva tog de kontakt med några pensionerade spinnmästare i Norrköping som gärna delade med sig av sin kunskap.
-- De blev glada att två tokiga entusiaster ville starta ett spinneri när alla andra lade ner, säger Ulla-Karin och ler åt minnet.
Det var inte helt lätt att lära sig hantera alla moment i processen men efter ett år hade de fått fram sitt första egna garn.
Under 1980-talet var det många som stickade och garnerna sålde bra. Men på 1990-talet falnade intresset för stickning och företaget måste finna nya vägar för att överleva. De gick in i en ny process när de köpte vävstolar som väver filtar och vadmalstyger med gammal teknik.
Men 1990-talet var tufft ekonomiskt och ett tag tänkte Ulla-Karin lägga ner verksamheten. Två saker fick henne att ändra sig och kämpa vidare. Dels en kontakt på Almi företagspartner och dels -- viktigast av allt -- kontakten med Japan.
1997 blev hon blev erbjuden att vara med på "Swedish good design" i Tokyo och det blev början till ett värdefullt samarbete och dörrarna för export öppnade sig.
-- Det är därför vi finns kvar i dag. Att åka till Japan är det bästa jag har gjort, säger hon.
Sedan dess har Ulla- Karin varit där ett tiotal gånger och en grupp japanska kvinnor har också varit på stickkurs i Storeryd. I dag går 40--50 procent av varorna på export till Japan. Men landet är inte bara en betydande handelspartner för Ulla-Karin utan fascinerar henne också på det privata planet.
-- Jag har läst en hel del om kulturen, men framför allt har två av mina barn varit utbytesstudenter där, vilket har lärt mig väldigt mycket om landet och människorna. Att jobba med dem är en sak, men att komma bakom fasaden är en helt annan. På många sätt är vi lika, men det finns också väldigt stora skillnader i våra kulturer.
Just nu funderar Ulla- Karin på om hon ska tacka ja till en inbjudan till en utställning i Minnesota, USA. Det verkar som om det hela tiden händer saker där Ulla-Karin är med. Och det är uppenbart att företaget är en stor del av hennes liv.
-- Vi måste hela tiden utveckla oss och gå vidare, säger Ulla-Karin och visar tunna stickade schalar som hon hoppas ska bli nästa säljsuccé.
Benämningen idéspruta skulle passa bra på henne.
Behövs det någon som hejdar dig ibland?
-- Förr var det jag som fick bromsa Börje, men nu är det nog han som sätter lite stopp för mig. Han tycker att jag ska lägga mer tid på formgivningen.
Nästa år har Östergötlands ullspinneri funnits i 25 år och Ulla-Karin håller som bäst på att fundera ut hur det ska firas. Idéer lär det i alla fall inte saknas.