På tisdagskvällen var det återigen dags för årets Jenny Lind-stipendiater att bjuda på skönsång i Heda kyrka. Årets svenska stipendiat är från Småland och heter Ulrika Mjörndal. Den amerikanska heter Elly Erickson, och under Sverigeturnén ackompanjeras de båda av pianisten Samuel Skönberg.
-- Jag brukar alltid ha jätteduktiga tjejer som stipendiater, men årets par tycker jag är något extra, säger Britt Marie Aruhn, som är producent för turnén.
Jenny Lindstipendiet har delas ut sedan 1965 och bakom hela arrangemanget står Musikaliska akademin och Folkets hus-rörelsen. Varje år anordnas en provsjungning som ett 60-tal välutbildade sångerskor deltar i, och en av dessa väljs av en jury ut till årets stipendiat. Den andra stipendiaten utses av en amerikansk jury.
Stipendiet är på 30 000 kronor och stipendiaten får under sommaren göra en turné i USA och Sverige på 21 konserter.
Under de tolv första konserterna i USA var det bara den svenska stipendiaten som uppträdde.
-- Att sjunga i USA var helt fantastiskt, säger Ullrika Mjörndal.
-- Det har varit en stor erfarenhet att ge så många konserter för en sådan publik, och de tyckte tydligen om vad vi gjorde.
Först till den sista konserten på andra sidan Atlanten anslöt den amerikanska stipendiaten för att sedan följa med till Sverige där båda två ger åtta konserter under en knapp månad.
I närmare 25 år har Heda kyrka funnits med på det svenska turnéprogrammet. Hur det blev så från början har Corren inte lyckats få någon klarhet i. Att stipendiaterna fortsätter sjunga där år efter år beror på att arrangörerna i Heda anser det vara en tradition värd att bevara. Det visade inte minst den entusiastiska publikens respons på årets konsert.
Många av låtarna i repertoaren var hämtade från stora operor, men där fanns också plats för en och annan nutida melodi och folkvisa.
Den amerikanska stipendiaten Elly Eriksson valde att byta ut tre filmmusikaliska bidrag och istället fylla kyrkan med toner av amerikansk folkmusik.
För en lyssnare oinvigd i operans värld framstår de mer melodiösa inslagen som mest berörande, medan de mer komplicerade styckena blir föremål för en djup beundran.
Sångerskorna och pianisten är professionella ut i fingerspetsarna och den mäktiga akustiken i den vackra kyrkan gör konserten än mer stämningsfull.
När jag hör Mjörndals och Ericksons stämmor dribbla med de mest imponerande tonerna undrar jag om inte människans röst i första hand var tilltänkt för sång, och det där med tal något vi lärt oss i efterhand.