Vid sidan om stenen finns ett foto på Theo. Pernilla smeker hans kind på bilden. "Min lilla snutt, bulliga lilla Theo".
– Jag bullade upp med hans snuttefilt så han skulle ligga mjukt, han fick sin Nalle Puh pyjamas och sina nappar", beskriver Pernilla Grönqvist gråtandes när hon minns tillbaka då hon begravde Theo för 11 år sedan.
Mordet begicks i Mjölby, styvpappan erkände misshandel men förnekade mord. I rätten fälldes han för mord, grov misshandel och grov fridskränkning. Han avtjänade åtta år i fängelse innan han släpptes.
– Theo skulle ha fyllt 13 år den 23 juni, säger Pernilla Grönqvist. Det var jobbigare att komma till graven idag än vad jag trodde. Jag hade kunnat ha en tonåring hemma, men får nu sitta här och fira hans födelsedag. Jag undrar hur han skulle se ut, vem han skulle vara. Jag kommer aldrig att få veta. Jag kommer aldrig få uppleva hans första tjej eller kille, se honom på balen eller på hans första fotbollsträning.
Pernilla sitter framför Theos grav på Griftegården i Linköping. Gravstenen föreställer Nalle Puh, som var Theos favorit. Vid sidan om stenen finns ett foto på Theo. Pernilla smeker hans kind på bilden.
– Min lilla snutt, bulliga lilla Theo.
Framför stenen står små blå och röda bilar parkerade.
– Han älskade lastbilar och bilar, säger Pernilla samtidigt som tårarna rinner och hon plockar med bilarna. Nalle Puh var hans favorit, det var klart det skulle vara han på stenen.
– Man går ju genom eld för sina barn. Jag hade kunnat ta dessa slagen flera gånger om.
Pernilla flyttade med sin ettåriga son till sin nyfunna kärlek i Mjölby 2009. Hon ville börja om, lämna sitt gamla liv i Göteborg.
– Vi skulle få en större familj och en nystart i livet.
"Nalle Puh var hans favorit, det var klart det skulle vara han på stenen".
Ett knappt år senare, 12 juli 2010 fick Pernilla ett telefonsamtal från styvpappan. Hon jobbade i Linköping och han var hemma i Mjölby med Theo. Det var någonting som var fel på Theo.
– Ring ambulans, skriker jag och slänger mig på tåget. När jag är på tåget ringer han igen och säger att Theo inte andas.
Tåget stannar till en stund innan det kommer fram till perrongen.
– Jag hör sirener och ser blåljus, jag får panik och storgråter. Jag cyklar hem allt jag kan, två ambulansen står där och Theo bärs ut från lägenheten. Jag kunde inte se att det var han, men jag såg en blå arm och ett blått ben som hängde. Jag blev helt förstelnad.
Pernilla föll ihop på trottoaren.
– Jag skrek "rädda honom, gör allt ni kan".
Hon kommer ihåg bitar från händelsen och när hon mötte upp med styvpappan.
– Han höll om mig och torkade mina tårar.
Theo överlevde inte skadorna. Vid obduktionen hittade de även rodnader från gamla skador, misshandeln hade pågått ett halvår.
– Jag förstår inte hur jag inte kunde se något. Hur jag inte kunde förstå att Theo blev misshandlad.
Pernilla försvarade styvpappan även när han erkände mordet, hon kunde fortfarande inte tro det.
– Han kanske bara försökte återuppliva Theo? Jag kunde inte tro att min stora kärlek skulle kunna döda mitt barn.
Först när rekonstruktionen spelades upp i rätten fanns det inga tvivel längre.
– Jag såg honom slå knytnäven i magen på en docka, då förstod jag. Då försvarade jag honom inte mer. Jag kan höra ljudet än idag i mitt huvud. Jag skrek rakt ut "Hur fan kunde du röra honom".
"Jag skrek "rädda honom, gör allt ni kan".
Pernilla beskriver hur hon sedan var tvungen att försvara sitt beteende i rätten, säga att hon tagit lugnande medel.
– Jag fick ursäkta mitt beteende, som mamma till min son, vars mördare satt framför mig.
– Under alla dessa år har jag försökt förstå, vad gjorde jag för fel? Varför gjorde han det här? Jag skäms så mycket att jag försvarade honom ända fram till rätten.
– I början var jag också misstänkt och även när min sambo blev dömd fortsatte människor tro att jag var inblandad, det var helt sjukt.
Pernilla berättar om mordhot på telefon och via brev.
– Jag fick byta namn. Jag ville inte, men tänkte att det kanske skulle bli svårare att hitta mig om jag gjorde det.
Pernilla kunde inte arbeta och mådde väldigt psykiskt dåligt.
– Ett skadestånd kan aldrig få tillbaka Theo, men jag hoppades kunna försöka börja om och orka leva vidare. Det var inte lätt, jag mådde väldigt psykiskt dålig och sökte hjälp för det.
Elva år sedan Pernillas Grönqvists tvåårige son Theo mördades av styvpappan i Mjölby.
Pernilla brottas varje dag med händelsen för elva år sedan och lever nu ett familjeliv i Ödeshög med sina tre barn och deras pappa.
– Jag försöker hitta positiva saker runt om mig. Det är som ett försvar för mig, att vara positiv.
– Jag har nu fyra barn, tre i livet. Jag älskar mina barn överallt annat, men jag kommer alltid känna att jag svikit Theo.
– Det är tre år sedan han kom ut från fängelset. Jag har trott mig se honom flera gånger, jag hajar till och det knyter sig i magen.
Pernilla tittar på gravstenen.
– Jag ångrar än i dag att jag inte tog på Theo hans kläder när han skulle läggas i kistan. Jag var rädd att skada hans ärr. Jag ville ju lägga honom till sängs en sista gång där han för alltid skulle ligga.
"Man går ju genom eld för sina barn. Jag hade kunnat ta dessa slagen flera gånger om".