Kommunhuset i Ödeshög. Gårdagens samtalsämne på konditori Lysing var givet, liksom säkert vid många fikabord på jobbet och hemma vid köksbordet.
Ett historiskt beslut, det måste nog avgörandet kallas att inte flytta kommunhuset till Ödeshögs centrum. Historiskt, eftersom frågan har väckt så starka känslor och handlingskraft bland kommuninnevånarna. Att politikerna kommunfullmäktige i måndags syntes oförberedda på detta utslag verkar obestridligt. Det fanns inte ens något formellt förslag på hur en om- och tillbyggnad av kommunhuset skulle hanteras. I sista stund snickrades uppdraget ihop att låta kommunstyrelsen att besluta om detaljplaneringen.
Motståndet mot centrumflytten har antagit alla former. Flera protestlistor och krav på folkomröstning, tydligt nej i tyck till-lådan på biblioteket, otaliga ilskna insändare, medborgarförslag, överklaganden, aktionsgrupper och upprörda möten har visat att en stor del av Ödeshögs befolkning vill ha kvar sitt gamla kommunhus. Ett lika stort engagemang i en enskild fråga har knappast skådats i den lilla landsortkommunen.
Det kan tyckas obegripligt för en utomstående varför platsen för ett kommunkontor ska kunna vara så kontroversiellt. Det kan förklaras på flera sätt. Ett handlar om lokalpatriotism. Ödeshögsborna är stolta över sitt centrum. De vill att det ska blomstra upp ännu mer -- med fler butiker, bostäder och utbildningslokaler, sådant som har med deras vardag att göra. Det symboliserar för många en levande kommun. En kommun som det är värt att bo kvar i och flytta in till.
Flashiga arkitektritningar med cent- rumhuset som kommunhus "by night" retade mer än inspirerade, trots kulturchefens höga ambitioner att förankra ombyggnaden bland partigrupper och på medborgarmöten. De ekonomiska argumenten, att ett kommunhus i cent- rum sparar mer på sikt, har inte heller övertygat motståndarna. Tvärtom, kalkylerna har ständigt kritiserats och ifrågasatts. Liselotte Bäckström (v) efterfrågade in i det sista ett mer rättvist handhavande av de olika alternativen.
Den laddade debatten och utslaget i kommunfullmäktige stämmer till eftertanke. Var det här en seger för den lokala demokratin eller ett nederlag?
Kristdemokraterna kunde efter år av skyttegravskrig fälla kommunstyrelsens förslag och driva igenom en om- och tillbyggnad av kommunhuset. Det gjorde de med stöd från majoriteten av socialdemokraterna, alla vänsterpartister, en miljöpartist och två moderater.
Charles Eriksson (s) bekände öppet att han ändrat åsikt sedan beslutet togs att flytta kommunhuset till centrum 2002. Håkan Johansson (m) och Mona-Lisa Hauge (m) valde att offentligt gå emot partilinjen. Det blev tillräckligt för att vågskålen skulle väga över och kommunstyrelsens förslag kunde falla.
Vilka är då hjältarna? Den politiker som ändrar åsikt eller den som står fast? Där gick meningarna isär. Kommunalrådet Jan-Olof Gustafsson (c) ansåg, liksom Viola Ingvarsson (m), det vara ohederligt att låta sig påverkas av folkopinionen utan se till vad som är mest ekonomiskt. Vikten av det här beslutet ska inte mätas i kronor och ören utan i förtroendekapitalet från våra kommuninnevånare, kontrade Magnus Oscarsson (kd) som i och för sig även ifrågasatte kalkylerna.
Pensionärerna på konditoriet satt i alla fall och myste. De funderade på dagen de flyttar till seniorboendet i centrumhuset. Men ännu är det inte dags. Lennart Ax vill bo kvar i Tjurtorp tills han blir riktigt gammal. I går morse såg han göken för första gången, och än så länge har han det bra där hemma.