Ödeshög har sina begåvningar. På olika områden.
Klas Ingesson var så driven på detta med att sparka boll att han blev proffs i Italien. I ett ligalag.
Suzanna Lidegran, i samma generation, var en så styv musiker att hon hamnade som proffs i Portugal. I en symfoniorkester.
Ingesson flyttade hem medan Lidegran stannade vid Medelhavet, dock trofast återvändande till hembygden någon månad varje sommar.
Hon tar, som hon säger, det bästa av Sverige, och njuter av kontrasten mot det bullrande storstadslivet i halvmiljonstaden Porto, som under dagtid fylls med 700 000 människor till.
-- Här i Ödeshög är det så lugnt. Alla kör försiktigt och ska man uträtta ett ärende någonstans finns det alltid parkeringsplats på gatan precis utanför. Man vet att man alltid kommer fram i trafiken, det går att beräkna exakt hur lång tid det tar att förflytta sig från en punkt till en annan. Livet är så mycket enklare att leva rent praktiskt.
-- Men det är dyrare att köpa mat här.
Suzanna har bott i Porto sedan 1989. Och det får "skyllas" på en Finlandsturné med Stockholms nya kammarorkester, Snyko. Suzanna hade gått tre år på den sex år långa utbildningen till diplomviolinist på musikkonservatoriet i Köpenhamn när Snyko ville ha med henne som vikarie på denna turné.
Så blev det och under resan informerades det om att en tidigare dirigent för Snyko, från Portugal, ville starta en ny symfoniorkester i Porto sammansatt med musiker från hela världen men med kärnan tagen ur Snyko.
Suzanna fick möjlighet att vara med på provspelningarna för den nya orkestern, men missade båda på grund av att studierna i Köpenhamn lade hinder i vägen, och fick nöja sig med att skicka ett kassettband.
Hon minns det som i går, när det ringde mitt i natten i Köpenhamn och hon fick veta att hon blivit antagen.
-- Jag fick ett kontrakt på 14 månader och begärde uppskov från mina studier i Köpenhamn.
Det blev lika fantastiskt som Suzanna hade tänkt sig det att spela i en stor orkester. Men bara för ett tag. Det blev aldrig aktuellt för henne att förlänga kontraktet, snarare lämnade hon orkestern något i förtid.
-- Jag insåg att jag är för individuell för att det här livet skulle passa mig. Jag kan inte riktigt finna mig i att göra precis som dirigenten säger. Jag vill vara kreativ också.
Suzanna berättar att sedan många år tillbaka delar hon tid mellan att själv undervisa och att själv spela i ett antal olika ensembler: en pianotrio, en stråkkvartett, en barockensemble, en kammarorkester, samt en ensemble för ny musik.
Veckokalendern verkar sprängfylld med musik. Hon har 30 timmars undervisning på det statliga konservatoriet i Porto och på den halvprivata professionella skolan i samma stad.
Till detta kommer en del privatlektioner i hemmet och alla ensembleuppdrag.
-- Jag måste ju öva själv också och det får bli när de andra sover i huset, mellan tio på kvällen och ett på natten. Som tur är bor vi så att jag inte stör någon granne ...
"De andra" är maken Luís och flickorna Linnea, 10, Isolda, 7 och Constança, 2.
Hela familjen följer med till Sverige på somrarna. Barnen är tvåspråkiga och har svenska kompisar i skogarna mellan Boet och Ödeshög, där familjen har sitt sommarviste i en stuga intill Suzannas föräldrahem.
Hur det gick med studierna i Danmark? När Suzanna återkom till Köpenhamn julen 1990 hade Portugal på 13 månader hunnit få en så stor plats i hennes hjärta att hon inte kunde motstå längtan tillbaka.
Så det blev inga tre år till i Skandinavien. Utbildningen slutförde hon ända genom självstudier och visst åkande mellan.
Vad var det för speciellt med Porto som du föll för?
-- Det var allt, framför allt klimatet, men också människorna. Jag fick nya vänner där nere och själva staden i sig tycker jag väldigt mycket om.
När Suzanna undervisar sina elever är det i entimmespass. Många gånger tycker hon att det är för lite.
Därför blev hon bestört när hennes syster Annika i sommar berättade för henne att det i musikskolan i Ödeshög numera undervisas i 20-minuterspass. Och att det i andra musikskolor i Östergötland finns undervisningspass på 11 minuter och 8,5 minuter.
-- Är det så här kan man inte kalla det för musikundervisning. Jag förstår det verkligen inte. Det är som ett skämt, säger Suzanne med förfäran i rösten.
Fortfarande spelar hon både piano och orgel förutom fiol.
Bland många egna lärare är det framför allt framlidne Sven Karpe i Stockholm som hon anser sig stå i tacksamhetsskuld till. Han öppnade hennes ögon för stråkmusikens djupare skikt och svåra tekniska utmaningar.
Nu gör hon allt för att lära detta vidare till nya generationer stråkinstrumentalister och ser undervisandet faktiskt som något av ett kall.
I Ödeshögs kyrka spelar Suzanna Lidegran på sitt huvudinstrument fiol. Vidare medverkar Elisabeth Ramstrand på piano.