Informera, prata och informera. Om allt som är annorlunda. På ett lätt och intelligent sätt. Det är den rätta vägen till ett mer jämställt och bättre samhälle.
Det säger Madelaine Vilgren, 46 år. Ibland kan man tröttna på att informera om det inte leder till någon förbättring. Det är hon medveten om.
Kvinnolöner och kvinnornas frånvaro på chefsposter beror alltså inte på avsaknad av information. Och varför det fortfarande är så finns det ingen förklaring till. Men hon vet lösningen på problemet.
-- Män måste avstå från lönehöjningar under en period så att kvinnor kan hinna i kapp, säger Madelaine Vilgren.
Och ler. Hon vet hur det låter. Men Madelaine tror på att det finns något gott i alla människor. Så även i männen. Och att de själva också så småningom ska inse nyttan av ett jämställt samhälle.
Hon vill gärna avliva myten om att lesbiska kvinnor hatar män. Madelaine tycker om män, men hon blir inte attraherad av dem.
-- De allra flesta män är mycket trevliga och jag brukar nästan genast känna en syskonkärlek för dem. Och vill också krama dem, vilket inte alltid är så lämpligt, skojar hon lite lätt.
Corren träffar henne i hemmet på Björkliden i Tjurtorp utanför Ödeshög. Hunden Sigge och en katt, den enda av Madelaines fyra katter som tål Sigge, gör oss sällskap i köket.
Genom fönstret syns, så långt ögat når, slätten under det vita täcket. Det var för den underbara naturens skull som Madelaine, född och uppvuxen i Stockholm, flyttade hit från huvudstaden för tio år sedan. Hon lämnade en framgångsrik karriär som inköpsansvarig inom läkemedelsbranschen och började jobba på arbetsförmedlingen i Ödeshög.
Men det har hon inte ångrat. Hon och hennes livspartner Marja Vilgren trivs väldigt bra i Ödeshög. De tycker om både naturen och människorna.
-- Våra vänner trodde att vi inte var kloka när vi flyttade. Men vi ville bo på landet, där alla känner alla. Det ger också en trygghet. Storstadspuls är spännande, men det får jag nog av genom mitt politiska arbete. Jag är i Stockholm några dagar i månaden och det räcker.
Vi träffar egentligen Madelaine för att prata om feminism, den internationella kvinnodagen och kampen för jämställdhet. Hon är både kommunal- och landstingspolitiker, ordförande i Ödeshögs arbetarkommun, vigselförrättare för homosexuella, sitter i RFSL:s styrelse (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) och har regeringsuppdrag i diskrimineringskommittén.
Hon reser mycket, håller föredrag, kämpar mot diskrimineringen på olika fronter. Och hon har en hel del att säga om könsroller och kvinnans ställning i samhället.
-- Allt är inte diskriminering. Mycket är tradition, okunskap och rädsla. Det är tragiskt att se hur många pappor som missar sina barns uppväxt, särskilt om barnen väljer "fel" hobby.
Hon berättar om Ödeshögs två föreningar, en motocrossförening och en ridskola, som riksväg 50 skiljer åt. Många pappor är engagerade i motocrossföreningen och nästan inga i ridskolan.
Enligt henne finns det förklaringar till det även om det inte är någon ursäkt. En häst kan man inte styra själv som en motorcykel. Då är män mindre intresserade av sådana komplicerade aktiviteter. Och därför är det nästan bara mammor som stöttar sina döttrar på ridningen.
-- Synd, pappornas frånvaro är kännbar för hela familjen, alla blir förlorare, även papporna. Män måste ta större föräldraansvar för barn, det är ett krav som ska ställas.
Madelaine Vilgren är också aktiv i ridskolans styrelse i Ödeshög, där hon stöttar ridlärare i kampen att ordna ridmöjligheter för alla barn, även för dem som utan samhällets hjälp inte k an ha tillgång till ridskolan.
Madeleine poängterar dock att hon är inte är någon utpräglad feminist. Hon ser sig själv snarare som en människokämpe, vars främsta mål är att informera och väcka solidaritetskänsla.
-- 90-talet har varit vårt mest egoistiska årtionde. När så många blev arbetslösa borde vi ha varit mycket mer solidariska med varandra. Men vi tänkte bara på oss själva och det gör vi fortfarande. Vi har det så bra och vi har råd att hjälpa andra mycket mer.
När hon säger "hjälpa andra", då menar hon inte bara ge bort pengar. Hon menar att bry sig om varandra, hjälpa genom att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter, genom att vara snäll och trevlig, att lyssna och prata.
-- Om man pratar, förklarar men också lyssnar och visar förståelse för de andras åsikter, eller deras rädsla och okunnighet om vissa saker, kan vi alla, arbetslösa och arbetande, män och kvinnor, unga och äldre, invandrare och infödda, homo-, hetero- och bisexuella samt transpersoner, komma närmare varandra och respektera varandra, säger hon och fortsätter:
-- Det har jag upplevt många gånger. I alla människor finns det goda, men vi måste prata med varandra för att det goda ska kunna komma fram. Ett bättre samhälle är möjligt.