nationell minoritet
Många romer har kommit till Ödeshög den senaste tiden. Nu är både de som bor på orten sedan tidigare och nyinflyttade romer missnöjda med situationen.
I en lägenhet bor Rita, 29, med sina fem barn. Hon är rom och kom för en månad sedan till Ödeshög från Finland.
Hon har nyligen skilt sig från sin man och ville komma till Sverige eftersom hon har kusiner och två systrar här.
-- Det är också lättare att få bostad i Sverige än i Finland, förklarar hennes kusin Georgis, 39, som för tillfället är på besök.
Georgis bor i Motala och helst vill Rita också bo där, men det var bara i Ödeshög som hon kunde få tag på en lägenhet.
-- Det är svårt för romer att få lägenhet, även om man inte har hyresskulder, säger Georgis.
Rita och Georgis är inte deras riktiga namn. De vill vara anonyma i tidningen eftersom de är rädda för hot eller attentat.
-- Det är många här som inte tycker om romer, säger Georgis lite ursäktande.
Rita går på komvux och läser svenska, men än så länge har hon inte hunnit lära sig så mycket. Hennes kusin Georgis får vara tolk under samtalet.
I lägenheten med två rum och kök finns nästan inga möbler. Det finns ett köksbord som vi sitter vid. Filtarna och ett fåtal madrasser på golvet i rummen bredvid skvallrar om hur de sover.
Rita tycker inte att det är fel på Ödeshög i sig, men hon tycker inte om att det är så många knarkare här och att det redan finns så många romer.
-- Vi känner inte de andra, det är andra familjer, förklarar Georgis.
De tycker båda att det är jobbigt att de alla dras över en kam och syftar på de rykten som säger att romerna är tjuvaktiga.
Rita berättar att varken hon eller hennes barn stjäl något, men att de ändå blir misstänkta.
-- Om vi är de enda romerna på en ort, då ser folk att vi är okej, att vi är som vanliga människor. Men nu . . . Det är för mycket, säger Georgis.
Han berättar hur det är när de går för att handla.
-- Du skulle följa med oss så får du se själv, säger Georgis. Folk stirrar och följer efter oss för att se om vi tar något. Fastän vi bara ska handla!
Han skakar sakta på huvudet.
Rita bär traditionella romska kläder, hon har en blå blus med vita spetsar och en stor, svart, sammetskjol.
Hennes ögon är mörka och vänliga med fast blick. Håret är uppsatt i en plastklämma.
Georgis har svart skinnjacka och lite skäggstubb. Han pratar bra svenska, men med en svårdefinierad brytning. Med varandra pratar Rita och Georgis finska.
Ritas fem barn är mellan två och nio år. De som är tillräckligt gamla går i skolan och trivs där. Men Rita var orolig inför att sätta dem i skolan.
-- Det är för många romer i skolan, 16, 17 barn. Det är inte bra om alla är tillsammans.
-- De kan hitta på dumheter, säger hon.
Medan vi sitter i köket är barnen i de andra rummen. Plötsligt hörs en duns och någon börjar gråta. Rita sträcker sig lite åt sidan för att kunna se, men konstaterar snabbt att det inte verkar vara allvarligt. Strax upphör gråten.
Det finns ju en föreställning om att romer inte vill jobba eller vara bofasta, stämmer det?
-- Nej, vi är som vanliga människor, säger Georgis.
Georgis trivs i Motala och säger att han inte skulle vilja flytta. Han är förvisso sjukpensionär säger han, men tillägger att hans bröder jobbar som vanligt.
Rita berättar att hennes dröm är att utbilda sig för att jobba som barnskötare på dagis.
Hon har varit hemma med barnen mycket, men aldrig behövt gå till socialen.
Här i Ödeshög klarar sig hon och hennes barn på det underhållsstöd som barnens pappa skickar dem och det barnbidrag som alla föräldrar får i Sverige.
Vad är den största skillnaden mellan romer och andra svenskar?
-- Det är ingen skillnad förutom kläderna, konstaterar Georgis.
Sedan tillägger han att barnen kanske är lite busigare.
-- Romerna håller inte kvar sina barn och tvingar dem att sitta still inomhus. Men vi bryr oss mycket om dem.