– Jag har vuxit upp med de här berättelserna. De har på något sätt blivit en central del av min egen historia, säger hon vars farmor var ”Sagotanten på Omberg” och gick bort i vintras.
Ödeshögsbon Inga Svensson blev 92 år och bodde till slut ensam vid foten av Omberg, det mytomspunna berget utslängt på östgötaslätten.
Performance-föreställningen ”De starka, stolta kvinnornas berg” är berättelsen om hennes berg, tolkad av Hanna Wildow, en slags historieföreläsning i text, ljud och som video.
Föreställningen bygger på intervjuer med farmodern, hennes arkiv och guidemanus om berget och på konstnären Imri Sandströms ljudverk ”Som rummen skrivs”.
Fyra röster överlappar varandra med citat från starka kvinnor som genom olika tiderna haft Omberg som sitt hem. Förutom Imri Sandström är det Drottning Omma, Heliga Birgitta, Drottning Ulfhild och Ellen Key.
– De talar med och i mun på varandra, fyller i varandras meningar, tar vid där den andra slutar. Ord och texter vävs samman till en kör. Historiska och samtida förbindelser öppnar upp mellanrum och resonanser.
Själv har Hanna Wildow ägnat sig åt konst och genusvetenskap.
– Mitt konstnärliga arbete kretsar kring rum, kropp och språk. Jag jobbar mycket med att titta på den rådande historieskrivningen. Den ger ett ganska smalt perspektiv, ofta männens, som görs till de viktiga. Det här är en unik chans att berätta en annan historia. Jag är fascinerad av äldre kvinnor, de som så ofta överlever sina män och har bortglömd position. Det finns en tråkig bild av ”tanten”, hon som är så rik av erfarenhet.
Ju äldre de blev, desto fler likheter såg Hanna mellan sig och farmor.
– Hon ville bort och ut helst så långt som möjligt men kom bara fyra mil söderut. Jag har möjlighet att åka runt hela jorden. Jag ser mig själv gå i hennes fotspår, nu när jag själv börjar närma mig 30 år.
Framförandet av ”De starka, stolta kvinnornas berg” nu i helgen är ett av verken inom hennes mastersutbildning på Konstfack. Men för henne har det mycket lite med skolan att göra och började långt innan.
– Farmor gick bort mitt i arbetet med föreställningen, det skedde plötsligt, oväntat och blev något av en chock. Processen att ta farväl gav arbetet en helt annan dimension. Det blev bättre och varit en otroligt viktig del av min sorgeprocess och min egen konstnärliga utveckling. Jag har aldrig känt mig så nära henne, paradoxalt nog nu när hon är borta.