Nori Wali Raban flydde från Irak och kom till Sverige i februari 2007. På hösten kom han till Galaxen, men det stämde inte för honom.
- Jag är en lugn kille. Jag hade mycket ont i huvudet när jag bodde där. Jag kunde inte bo kvar. Jag fick ingen lugn och ro och mådde inte bra på Galaxen, berättar han.
Han är uppväxt som ensambarn och har varit van vid ett tyst hem. Han har väntat i fyra månader om att få klartecken för att kunna bo hos Ödeshögsbon Kristina Fredriksson. Sedan drygt två månader bor han där ändå, fortfarande helt informellt. Kristina Fredriksson säger att hon har god och kontinuerlig kontakt med personalen på Galaxen liksom med godemännen.
Socialförvaltningen har för närvarande inte resurser att utreda eventuella familjehem utan gör det först när behovet uppstår har hon fått veta. På kommunens hemsida står det däremot att kommunen söker familjehem för ensamkommande barn.
Nori har vänt sig till kommunen flyktinghandläggare Susanne Axelsson. Susanne Axelsson har inte tid, har han fått höra. Både han och de andra tre Corren träffar vill lämna ungdomsboendet. Alla undrar varför de inte får besked.
- Jag får inget svar och ingen hjälp, jag får inte ens träffa henne. Jag har inte fått prata med henne, jag bara sett henne en gång på Galaxen. Det är jättetråkigt för mig, det finns ingen som hjälper till från kommunen.
Alan Omid från Irak har varit i Ödeshög tre månader. Han har inget uppehållstillstånd och vet inte om han måste resa tillbaka. Han säger sig inte ha någon familj längre, varken mamma, pappa eller syskon vid liv, endast en moster som är kvar i Irak. När han mådde som sämst skar han sig i armen, och han är beredd att göra det igen om han måste skickas tillbaka.
Khaled Mosahkhil kommer från Afghanistan och Abdallah Majid Farhan från Irak. Abdulla som har varit här i nio månader är mest negativ till situationen. Han är inte nöjd med någonting och har till och med rymt ner till Skåne en gång.
För att ha varit här så kort tid pratar flera av dem mycket bra svenska. De verkar vara mycket motiverade att lära sig språket även om de tycker att grammatiken är svår att ta till sig.
Skolundervisningen är alla, utom Abdullah, nöjd med. Dels går de gemensamt på SFI-Komvux och lär sig svenska, i de flesta ämnena är de integrerade i olika klasser på Lysingskolan. Nori hoppas till och med att han snart kan få all undervisning i sin klass.
Ledig tid tillbringar de ofta hemma hos Kristina Fredriksson.
- Det passar inte alla att bo på institution. Det är intelligenta killar som har kommit, de är värda all respekt. Aldrig har så många gråtit här även om det också är mycket glädje och skratt. Man blir ledsen över våra flyktingpojkars situation. Det blir så att ens hjärta blöder, säger Kristina Fredriksson.
- Det är bara en geografisk slump att vi har råkat bli födda här i Sverige. Det hade kunnat vara tvärtom.