Johanna minns när hon som liten fick gå upp på övervåningen i torpet. Hon blev bjuden på mandelkubb.
– I det här torpet bodde Birger och Linnéa när jag var liten, berättar Johanna Rosenqvist som har många barndomsminnen härifrån.
– Jag sprang ofta hit genom björkskogen, jag bodde i närheten. De bjöd på mandelkubb och på nåder fick jag gå upp på andra våningsplanet. Jag kommer så väl ihåg hur de hade sin möblering.
Johanna visar sitt torp från 1800- talet, som var en avgörande faktor till flytten från Skåne tillbaka till Östergötland.
Johanna Rosenqvists torp i Givetorp, utanför Ödeshög.
Johanna var nio år när hon första gången bodde med familjen i Givetorp, öster om Ödeshög. De hade många djur och Johanna hade en egen häst. Efter gymnasiet ville hon läsa till arkitekt och kom in på utbildningen i Lund.
– Jag ville göra något "redigt". Jag hade min mormor som förebild, hon var bildlärare. Jag gillade att rita hus och arkitekt var både kreativt och en yrkesutbildning.
– Jag tyckte allra bäst om arkitekturhistoria under utbildningen och frågade läraren i ämnet: "Hur blir man som du?" Han svarade: "Man läser konstvetenskap".
"Den här skylten gjorde jag när jag var liten. När jag fick det här torpet så stod den här" säger Johanna.
Hemtrevligt i Givetorp.
Johanna beskriver sitt musicerande: "Jag gör oljudsmusik"
Johanna hoppade av utbildningen och började läsa konst- och idéhistoria istället.
Detta blev startskottet på en ny karriär. Hon skrev en avhandling 2007 om konstnärsroller i den svenska hemslöjdsrörelsen och har därefter bland annat jobbat som gästprofessor på Konstfack i Stockholm och lektor i konst- och bildvetenskap vid Linnéuniversitetet. Hon har också forskat inom konstpedagogik, konsthantverk och kulturarv, samt gjort en mängd publikationer och medverkat i många böcker.
Johanna Rosenqvist trivs i skogen.
Johanna Rosenqvist har jobbat som gästprofessor på konstfack i Stockholm.
Hon har bott merparten av sitt vuxna liv i Skåne, så när som på några år i Norrköping då hon arbetade på Norrköpings konstmuseum.
– Jag jobbade som konstkonsulent där, det är det roligaste jobb jag någonsin har haft.
Hon trodde inte att hon skulle återvända till Ödeshög.
– Man tror att man lämnar för att flytta bort från något som var trångt när man var ung. Men nu ser man ju saker med andra ögon.
Konstprofessor Johanna Rosenqvist trivs i sitt torp.
1800- tals torpet i Givetorp.
2016 fick hon det så kallade ödehuset, torpet i Givetorp, och har sedan dess tillbringat mycket tid här på somrarna.
– Jag blev så glad när jag fick det, jag tycker det så kul att få förvalta det här torpet. Det är någonting speciellt med skogar och vägar som man känner till. Jag har alltid trott att jag vill vara i stan, men under pandemin var det mycket skönare att vara här, det roliga med att bo i stan var ju inte kul längre.
Hur kommer det sig att ni flyttade tillbaka?
– Jag och min sambo pendlade från Malmö till Stockholm för att undervisa och under pandemin blev det möjligt att undervisa på distans.
– Det här är mitt paradis på jorden, mitt ödetorp från 1800- talet. Jag och min sambo trivdes så bra, det var därför vi hängde här. Men det är ett sommartorp utan el och vatten. Jag blev lite desperat när det inte gick så snabbt att renovera, då erbjöd min vän mig att bo i ett nyare hus strax intill, där vi nu bor på heltid.
– Jag kunde också börja rida igen efter 14 års uppehåll.
"Vi började samla på oss för mycket djur när vi bodde i Skänninge så vi var tvungna att flytta ut på landet" skrattar Johanna.
Är det inte svårt att vara så långt från allting ute på landet?
– Nej, det tycker jag inte. Man får reda på allt genom sociala medier och det finns ett rikt kulturliv här, konstnärer med gallerier och det händer mycket.
– Det är också det som är kul med att flytta hit, man får göra sin kultur själv. Det finns ingen som förväntar sig att saker ska hända, man tar tag i saker själv, "do it yourself".
Johanna fick möjligheten att invigningstala på torget i Ödeshög, under årets upplaga av Konstrundan. Hon upplevde det som en ära.
– Det var en solig dag och glada miner. Jag fick möjlighet att berätta om hur viktig konsten är för samhället, det var ett hedersuppdrag.