Vi fikar tillsammans på ungdomsboendet med Javad från från Afghanistan, 18 år och Feisal Suleiman från Irak, 15 år, personalen och social- chefen Bengt Andersson. Det är svårt att ställa de rätta frågorna. Dels för att Javads svenska är begränsad, dels för att det känns lite närgånget. Vem vet vad han har gått igenom?
Mamma och pappa är döda, mamman dog när bomberna jämnade deras hus, om pappan får jag inte reda på mer än han hade något slags problem. Javad har en storasyster kvar i livet, men henne har han inte haft kontakt med de senaste sex månaderna.
Själv har han fortfarande en skadad arm och mycket ledsna ögon. Han berättar att han bara har gått i skolan några månader och att han har jobbat med att plocka tomater och gurkor.
Javad förstår inte varför det ska ta så lång tid att få beskedet om uppehållstillstånd, det är nu åtta månader sedan han kom till Sverige. Utredningen om han ska få flyktingstatus pågår, Bengt Andersson tror att beskedet kan komma besked relativt snart.
Det känns lugnt och skönt att hamna i Ödeshög efter flyktingförläggningen. Ödeshög är mycket litet och mycket bra, försäkrar han. Bra säger han om det mesta, det är ett ord han tycks ha förstått innebörden av.
På ungdomsboendet finns även svenska killar, de har redan lärt honom lite mer av språket. Snart stundar möte med Komvux, i första hand ska svenska, samhällskunskap och gymnastik stå på schemat.
Vi visas runt på ungdomsboendet. I källaren finns pingisbord och gym, något som Feisal använder sig flitigt av. I köket demonstrerar behandlingsassistenten Tomas Ramevik hur kaffebryggaren fungerar. Det blir lite speciellt med matlagningen, exempelvis äter Javad inte griskött. Jag passar på att fråga Javad om han är muslim.
Ja, men han är inte taliban, svarar han. Talibaner, det var de som kastade bomben, säger han och pekar på armen.