"Jag uppfattade inte att det var Klas Ingesson förrän han hade åkt härifrån", säger Edvard Nilsson som tillsammans med sonen Tomas var först på olycksplatsen.
10 maj 1994. Klas Ingesson berättar i sin självbiografi "Det är bara lite cancer", skriven av Henrik Ekblom Ystén, att det är en het tisdagsmorgon. Klas har lånat sin kusins Opel och nu kör han på länsväg 1009 utanför Ödeshög med kompisen Kenneth. De ska spela golf i Tranås. Vägskyltarna säger 70 men Klas trycker upp hastighetsmätaren "en bra bit över 110". På höger sida ser han ett gult hus där en man går mot ytterdörren. Klas tittar tillbaka på vägen och ser en älg rusa ut framför bilen.
– Jäääääävlar! skriker han i självbiografin.
På trappen till det gula huset stelnar Edvard Nilsson när han hör den höga smällen. Han springer till väggrenen och ser Opeln i diket. Vid bakdäcken ligger älgen som med sin älgkropp har skalat av biltaket.
– Det såg ut som om någon dragit locket av en konservburk. Men de hade änglavakt de där pojkarna. Om taket hade kraschat nedåt istället för uppåt så hade de inte överlevt, säger Edvard Nilsson.
Edvard ringer ambulans medan en chockad men relativt oskadd Klas Ingesson ropar åt en annan granne att hämta en kniv för att ha avsluta älgens lidande. Älgen hinner dö innan kniven kommer. Grannen märker då att älgen är gravid och vänder kniven mot hennes mage. Älgkalven är livlös. Ambulansen kommer. Om några dagar är det samling inför VM i USA.
10 juli 1994. En 11-årig Johan Orrenius sitter i en bil med sin farbror och kusin på väg mot Ödeshög genom de djupa skogarna. På radion avgörs VM-kvartsfinalen mellan Sverige och Rumänien på straffar, men Johan har svårt att fokusera.
– Det var kväll och mörkt och min kusin sa "hoppas att vi inte krockar med någon älg". Jag blev livrädd och hade svårt att koncentrera mig på referatet för jag spanade efter älgar som kunde dyka upp. Men så skulle "Klabbe" skjuta straff och jag blev så himla nervös. Jag hade träffat honom några gånger som barn och han var lite av en idol, säger Johan Orrenius, chefredaktör på Offside.
En brunbränd, gulblond Klas Ingesson i vit Sverige-tröja går fram till straffpunkten i ett hett Kalifornien. Han sätter bollen i mål. Thomas Ravelli räddar två straffar och Sverige vinner. I semifinalen blir Brasilien sen för stora och Sverige förlorar. Men allt vänder i bronsmatchen mot Bulgarien. Klas Ingesson får göra sitt enda spelmål i VM, Sverige vinner med 4-0 och spelarna får ta emot sina bronsmedaljer, vilket firas vilt hemma i stugor och fontäner.
Om krocken hade varit värre så att Klas missat VM, hade Sverige fortfarande haft ett VM-brons idag?
– Sverige hade kunnat ta brons ändå. Däremot hade inte Klas blivit lika folkkär om han inte varit med om hela VM 94-grejen. Han var ganska utmejslad som karaktär med dialekten, det otvungna sättet, storsnusare och mannen från skogen, men då hade han varit mindre av ett begrepp, säger Orrenius.
Klas Ingesson mot Kameruns Louis M'Fédé i Sveriges öppningsmatch i VM 1994.
Efter VM reste Ingesson vidare med karriären. Han spelade i stålstaden Sheffield, representerade vykortsstäder som Bari och Bologna, drog till Marseille vid franska sydkusten och avslutade proffslivet på den italienska stövelklacken i Lecce. Men att bosätta sig varmt fanns inte på kartan, det blev hem till Ödeshög efter fotbollen.
– Han ville absolut hem till skogarna. Han var stolt över Ödeshög. Så fort han kom hem så engagerade han sig också i Ödeshögs IK. Han gjorde bland annat en match i division 5 mot Väderstad och blev utvisad, felaktigt, säger Orrenius.
2013 blev Ingesson tränare för Elfsborg IF tillsammans med barndomskompisen från Ödeshög, Peter Wettergren, idag assisterande förbundskapten för herrlandslaget. Men under och innan Elfsborgsåret kämpade Klas mot cancer i benmärgen. Ett stamcellsbyte hade genomförts och cancern försvann. Men på Landvetters flygplats inför en bortamatch med Elfsborg i Belgien så ringde telefonen. Det var läkaren som förklarade att cancern var tillbaka. Klas Ingesson gick bort den 29 oktober 2014.
Finns det moraliska problem med att ha med länsvägen i reseguiden då Klas har gått bort?
– Det tycker jag inte är det minsta konstigt. Jag intervjuade Klas när han var sjuk och vi gav ut hans bok när han var väldigt kort ifrån döden. Jag vet att han uppskattade livet och absolut inte ville bli behandlad annorlunda. Tvärtom, om han visste att vi var här hade han nog tyckt att det vore ganska "wimligt".