Mellan oss och Svanshals kyrka breder åkrarna ut sig. Men en gång i tiden såg det helt annorlunda ut. Då levde Svanshalsheden upp till sitt namn – ett kärr och en vildmark med vildtörnen.
Så beskrivs det i amerikabrevet som Ingrid Wiklund läser upp. Det var innan Tåkern sänktes och heden förvandlades till bördig åkermark, även om det projektet inte blev lika lyckosamt runt hela sjön.
Nationaldagen har blivit tillfället att samla gamla Svanshalsbor och andra intresserade till historisk vandring. Denna nya tradition har nu redan 11 år på nacken och avslutas med sillunch och fika på hembygdsgården Kvarntorp. I år är de rekordmånga, drygt 50 deltagare.
– Många som kommer på byavandringen har även gått i Kvarntorps skola en gång tiden, berättar Agneta Widén, en av flera kunniga lokalguider.
Tillsammans har de bildat en grupp inom Rök/Svanshals byalag som samlar den kunskap om socknen Svanshals som annars skulle falla i glömska.
Lennart Karlsson, till exempel, kan berätta i detalj hur husen var placerade i Svanshals för laga skiftet 1827. Hur Renstadägaren Axel Hermelin fick bästa jorden efter sjösänkningen medan andra bara fick skräpjord. Hur Selma Lagerlöf och drottning Victoria hindrade fler sänkningar genom att Hermelin inte fick lån från bankerna.
– Många bidrar med sina minnen och foton, säger Ingrid Wiklund medan Agneta Widén visar upp den bok de gav ut 2005 med namnet Svanshalsminnen.
Arne Andersson är uppväxt på Lilla Svanegården. Han kan berätta om hur hans farfar Johannes Andersson, som arbetade som befallare på Renstad, byggde gårdshuset där familjen bor nu. Det är uppfört av timmer från skogsbygden. Tidigare har han både haft mjölkkor och köttdjur, de senare slutade han med 2006. Det blev för jobbigt, nu är bara katterna kvar.
Varför det heter det Lilla och Stora Svanegården, fastän båda är lika stora, har ingen något vettigt svar på.
Ja, det är mycket att tala om. Plötsligt blir en av deltagarna så matt i värmen att Arne springer iväg och hämtar ett vattenglas åt henne.
Många småbrukare hade små åkerbitar här i trakten.
– De försvann på 1960-talet när lantbruksnämnden lade sig i, säger Arne Andersson.
Torpinventeringarna visar vilka hus som är borta och vilka som är kvar.
Många minns också Åsens affär borta vid Fridhem. Den försvann visst först någon gång i slutet av 1970-talet. Där fanns den informella mötesplatsen och många hämtade även sin post där.
– Vi fick de första bananerna därifrån, det var 1945, berättar en av deltagarna.