En fågelskådares outtröttliga väntan

– Tofsvipan är en tydlig indikation på att våren är här, så jag hoppas verkligen få se en i dag, säger Daniel Johansson.

Han och Therese Åström är nyblivna medlemmar i Linköpings Fågelklubb och Östergötlands Ornitologiska Förening.

– Jag har alltid haft ett stort naturintresse, men tidigare har jag inte vetat vad jag sett och hört omkring mig i naturen, säger Therese Åström.

Om läsaren undrar hur tofsvipan ser ut så har den en svart och vit fjäderdräkt, en spretande tofs i nacken och rätt så långa ben.

– Gråsparv, pilfink, blåmes – men ingen tofsvipa, säger Daniel Johansson besviket.

Att få syn på den fågel man spanar efter, förklarar Therese Åström, ger en enorm tillfredsställelse. Man kan tappa andan, bli helt till sig.

– Men att inte få syn på den är inget nederlag, för man har ändå fått en fin naturupplevelse, säger hon

Tåkerns is sjunger, den är sjuk och den ska dö. Isen ska dö, men inga fågelskådare ska sörja den.

– När isen väl går upp kommer simmarfåglarna, det ser jag fram emot, säger Daniel Johansson.

Han och Therese Åström har klättrat upp i Glänås fågeltorn, strax bredvid Naturum som i helgen öppnar för säsongen.

– Det är fantastiskt fint här om sommaren, solen som går ner på andra sidan sjön – ja, det är något extra, säger Daniel Johansson.

– Jag använder mig mest av fågelböcker, många olika. Ibland behöver man både illustrationer och fotografier av en fågel för att kunna artbestämma den, säger Therese Åström.

En tjock fågelbok plockas fram ur Daniel Johansson ryggsäcken. Undertecknad reporter ber att få bläddra – och får av en slump syn på ett bekant namn i boken.

– Vi hörde faktiskt Rördromen här vid Tåkern i somras. Den har ju ett väldigt specifikt, tutande läte. Man ser den nästan aldrig, så man får gå på lätet, säger Therese Åström.

Läs mer i måndagens Corren.