Kräftor, rostbiff och rökt sik i all ära, det passar fint när solen gassar. Men nu har regnet öst ner över oss, allt är halvfuktigt eller plaskblött (eftersom vi glömde hälften av bohaget utanför Kometen i natt) och mögelsporerna i vår fuktiga kärra dansar ringdans. Vi vill ha riktig, lagad och VARM mat!
Det här med möglet oroar och engagerar Correns läsare. Knappt hade vi vevat ned stödbenen i Malexander förrän Dag Edwardsson ropade: "Oj, vad här plötsligt luktar konstigt. Kan det vara mögel?" Vi blev bekymrade på allvar, ända tills vi såg att det lekte ett illvilligt leende i hans ögon.
En annan campare stack helt sonika in nosen genom dörrens plastband och konstaterade frankt: "Ja, se på attan. Det stämmer ju. Här stinker!"
Nu vill jag bara påpeka att vi är väldigt noga, extra noga, med den personliga hygienen. Vi duschar, badar och mummar oss som aldrig förr, allt i hopp om att möglet därmed håller sig ifrån oss och nöjer sig med att grassera inne i Kometen.En dam spände ögonen i oss och sa med allvarligt röstläge: "Skoja ni, om möglet, men sånt kan faktiskt vara riktigt farligt".
Äsch, jag tror på det där med att utsätta sig för så mycket som möjligt. Så att immunförsvaret får jobba lite. Varför skulle annars svenska, vaccinerade ungar vara så mycket mer allergiska än ungar i skitiga Polen? Själv är jag enligt ett pricktest kattallergiker (plus hund-, gråbo- och björkallergiker), har tre innekatter, bor på vischan, och har aldrig känt ett smack obehag.
Maten. Vi har sett på Caravan Clubs hemsida att det finns någon som kallar sig "husvagnskocken". Han heter Jesper Persson och är kock i Jönköping. På vinst och förlust ringer vi och Jeppe nappar på idén att undsätta oss. Om det är för att han tror vi är högbröstade 22-åringar, för att han vill ha reklam eller helt enkelt för att han är en hygglig prick vet vi inte. Men om det är det förstnämnda döljer han sin besvikelse väl.
Jeppe är "tvångsuppvuxen" i husvagn och kan aldrig tänka sig att bo i en sådan av egen fri vilja. Bägge hans föräldrar har varit engagerade i Caravan Club och det var den förre ordföranden i klubben, Gunnar Ståhlberg, som engagerade Jeppe som kock på hemsidan. Nu finns han där med mängder av praktiska mattips för campinglivet.Jesper har gått treårigt restauranggymnaisum, jobbat på ett tiotal krogar, och drömmer nu om en egen restaurang på en mindre ort. Ett ställe som passar allas plånböcker.
- Visst vore det kul med en gourmetrestaurang där varje gästs nota slutar på 1 000-1 200 kronor, men på mindre orter finns det ingen ekonomi i ett sådant projekt. Vid sidan om mitt ordinarie jobb arbetar jag på ett eget koncept som jag kallar "Rent a chef". Det bygger på att människor kan hyra in mig för att laga mat hemma hos dem. Allt efter kundens önskemål kan jag ta med porslin, ha en temabuffé eller vad som nu önskas. Allt ifrån enkelt till lyx.
Oss bjuder han på en trerättersmiddag vi sent ska glömma.
Vi är på Klockaregårdens camping i Ödeshög, ett stenkast från E4. När vi kommer på eftermiddagen finns bara fyra campare på plats, men på kvällen är det nästan fullt. Det här är en utpräglad genomfartscamping som inte har en långliggare så långt ögat når. Stämningen känns öppnare än på någon av de andra campingarna vi varit på. Åtminstone har aldrig så många sökt upp oss som här. Men det kan förstås ha med de förföriska dofterna från Jeppes matlagning att göra.
Två cyklister från Stockholm, Thomas Gille och Thomas Pettersson, bjuder in sig själva. De är på väg till Halmstad av ingen anledning alls. Nånstans ska man ju ta sig på semestern. De flesta andra har ju häcken full med sommarstugor och ungar. Och döm om vår förvåning när vi kommer in på ämnet livskriser igen. Något som internutvecklaren och den "lyckligt arbetslöse" funderat en hel del på.
- Vi kanske har en allmän liten livskris, funderar 28- och 30-åringen. Bor man i Stockholm finns det ännu kompisar som inte har skaffat fru och barn, men visst, de blir allt färre. Man märker jämnåriga tjejers desperation när man är på krogen. Det tar 15 sekunder att bli uppraggad.
I den här åldern tycks hela deras tillvaro gå ut på att hitta en tillräckligt genetiskt schyst kille att avla ungar med.För deras egen del brinner det inte i knutarna att skaffa familj. Än.
- Jag har planerat att stöta på min drömkvinna på Vivo, när jag är 32, skrattar Thomas Gille. Det verkar vara en lagom ålder för familjebildning.
- Jag tror jag träffade min drömkvinna för fem år sedan, men jag begrep det inte då, och nu är det för sent, kontrar Thomas Pettersson lite sorgligt.
De när en förhoppning om, att om de hinner göra så mycket som möjligt innan de skaffar familj, så minskar risken för att de ska bygga stridsbåtar när de är 40.Så en 28-årig äventyrare blir plötsligt mogen för en gosig radhustillvaro bara för att han fyllt 32? Handlar det inte mer om personlighet än om ålder?
- Jo, så är det nog. I så fall får vi väl fortsätta glida omkring och göra knäppa saker och framöver satsa på en frånskild morsa. Ta dem i rond två så att säga. Har man tur behöver man bara ha ungarna varannan vecka.
Märkligt vilka samtalsämnen som dyker upp bland människor som träffas för en enda kväll och vet att de med all sannolikhet aldrig möts igen.
Vi får sällskap även av Anders Karlsson från Uppsala och barnbarnet Hampus. Anders, med väldans fina mustascher, var med i Corren 1963 när han spelade rock´n roll med Lalla Hansson i Norrköping. Han tycker att diskussionen om att finna den rätta är intressant.
- Herregud så mycket fånigt man har sett som musiker, där uppe från scenen. Parningslekar finns ju hos alla arter, men djuren uppför sig inte hälften så löjligt som människor. Ibland har det utspelat sig så pinsamma saker på dansgolven att man faktiskt haft problem att fortsätta spela.
Skymningen sänker sig över Klockaregårdens camping. Regnet har äntligen dragit vidare och marschallerna sprider ett varmt sken. Anders Karlsson avskyr svenska campingplatser.
- På till exempel tyska campingplatser finns en alldeles naturlig gemenskap. Man känner sig välkommen även om man stannar bara för en natt. Men i Sverige! Jag förstår inte vad det är för fel med oss och vår mentalitet. Vi sätter upp staket och murar in oss. Rakar åt oss alla kort och gläds åt vår samling liksom. Det är för sorgligt.
Inte på Klockaregården. Här möts vi för en kväll. Och aldrig mer.