Mobbning, den lilla människans kamp mot det byråkratiska samhället och kärlek. Allt får plats i Grävlingarnas version av italienaren Dario Fos pjäs.
Scendekoren är denna gång ytterst minimalistisk. Meningen är att skådespelarna ska fylla ut.
Ständigt fladdrar kompisarna runt pojken Vackert, David Siivonen, för att få honom att göra ditt och datt eller få honom hit eller dit.
Att han genomskådar deras försök till manipulationer och spelar dum för att vinna egna segrar framgår snart.
Att dessutom äkta kärlek växer fram mitt i allt detta gör historien desto ljusare, även om det sker med underdrifter.
- Du är inte så pjokig heller, lyder Vackerts kärleksbekännelse till Blondie, spelad av Camilla Svahn.
Tidigare satsningar på förvecklings- och förväxlingskomedier följs upp. Den här gången är det mest byxor och inte fruar som byter ägare.
Som vanligt har pjäsen anpassats till Ödeshögsmiljö. Inslaget av italienska gräddbakelser har ersatts av semlor.
Men eftersom handlingen är lite känslig pekas varken semlor från Lysings, Elviras eller Lovisa ut.
En förflyttning till Mjölby sker också, liksom orter som Boxholm, Hästholmen och Borghamn omnämns, allt för att ge mer geografisk bredd.
En nying i sammanhanget, Eric Westerberg, är också inlånad från Mjölby.
Det är ett glatt gäng som för teatertraditonen vidare.
- Det är inte klokt, det här är väl vår 23:e uppsättning, säger regissören Lasse Frisk.
Nej, det är verkligen inte riktigt klokt.