Jag har själv jobbat på det aktuella äldreboendet. Det var för ett tiotal år sedan, och jag upplevde det som den bästa och mest personliga vårdinrättning jag hade varit på ditintills. Men då hade jag ett antal skräckexempel att jämföra med.
Bara sexton år gammal började jag min extrajobbkarriär som köksbiträde på Norrtulls sjukhus i Stockholm. Sjukhuset hyste psykiskt funktionshindrade kvinnor över 50, mentalsjuk hette det på den tiden. Alla verkade vara mer eller mindre medicindrogade, bortgömda och bortglömda av omvärlden. Vilken chock för en tonåring.
På Nacka sjukhus tio år senare fick jag som vårdbiträde möta den storskaliga, fabriksmässiga vården. Men där hörde jag också ordet omvårdnad för första gången, en mer mänsklig syn på patienten började skönjas.
Ytterligare tiotal år senare praktiserade jag på ett sjukhus i Berlin. Där samsades gammaldags disciplin med nyvunna insikter om palliativ vård. Jag fick följa en cancersjuk kvinna mot döden.
Så hamnade jag i Ödeshög och erhöll ett sommarvikariat på det utpekade äldreboendet. Jag upplevde personalen som omtänksam, boendemiljön med antika möbler som ombonad och mötte helt fantastiska gamla människor som gav mig goda insikter i traktens historia.
Fast det var ju för tio år sedan, så mycket hinner säkert ändras i en så pass liten personalgrupp.
Förhoppningsvis håller åtgärdsplanen så att äldreboendet åter blir den trivsamma miljö jag minns. En plats där jag själv skulle kunna tänka mig att leva mina sista år.