Han skulle gärna se att staten, exempelvis genom Tåkernfonden, köpte in de översvämningsdrabbade områdena på liknande sätt som vid Hornborgasjön.
Där det nu odlas morötter och potatis och stråsäd var det sanka betesmarker och strandängar ända in på 1960-talet. Han minns själv när han som liten pojke såg svanar simma omkring på det som nu är åkrar.
- Sedan vallades strandängarna in, och sjön reglerades i olika steg, varav en del nog inte var helt lagliga. Därefter har jordbruket kunnat utnyttja de markerna som egentligen ingår i Tåkernbäckenets naturliga variation.
Med detta vill han inte gå till doms mot någon. Men han tycker att den ekonomiska överlevnaden för några utsatta jordbruk kan ställas emot att Tåkern är ett av Europas viktigaste våtmarksområden.
- Vi som var med då återupplever nu en nostalgisk vibb. Det är otroligt med vadarfåglar - så som vi inte sett i Tåkernbygden på 50 år. Det är fantastiskt att få uppleva. Samtidigt som det är en ekonomisk katastrof för vissa så är det ingen katastrof för naturen.
Ingen katastrof, säger han, men även för en del av djuren har det varit en påfrestning. Det finns alltid två sidor. Han har sett vilsna fasaner och rapphöns springa omkring och dyblöta harar som inte vetat vart de ska ta vägen. Smådjur som maskar och snäckor har det också svårt.
Själv är han inte heller helt odrabbad, även om han knappast någon sak av detta. Gebbe Björkman hyr en stuga vid Tåkern. Huset har klarat sig, men hela tomten har varit översvämmad, och det luktar ruttet av all potatis som gått till spillo.