- Aj, den nyps och är lite arg. Men vem skulle inte bli det om man satt inburad, säger Stefan Junhammar där han kommer med en illröd, motsträvig kräfta i nypan som han plockat upp ur sumpen.
Vi granskar kräftan ur alla vinklar men kan vare sig se något batterifack eller andra antenner än kräftans egna spröt som viftar lite planlöst i tomma luften. Den måste vara äkta konstaterar vi.
När Stefan vittjade sina mjärdar i Ängsjön i går morse fick han till sin förvåning se en färdigkokt kräfta i en av burarna. Trodde han. Någon behagar skämta med mig, tänkte han, tills han såg att kräftan i allra högsta grad var levande och snappade lika flinkt efter hans fingrar som de andra kräftorna i mjärden när han vittjade den.
- Jag har fått blå kräftor vid några tillfällen men en röd har jag aldrig sett förut, säger Stefan Junhammar.
Förklaringen är helt enkelt att kräftorna har två grundfärger i sitt skal, rött och blått. Tillsammans bildar de den svarta-bruna färg vi är vana att se på levande kräftor. Fattas anlagen för en av färgerna blir följdaktligen kräftan röd eller blå, såvida det inte är en albino som förstås blir vit.
Eftersom den röda kräftan Stefan fått upp är en hona med rom, har han en tanke att placera ut kräftan i en damm där han håller regnbåge.
- Kanske kan det bli fler röda kräftor om nu inte fiskarna äter upp ynglen.
Nyttan av kräftor som är röda redan från start kan kanske diskuteras eftersom de ändå måste kokas innan förtäringen men som practikal joke måste en levande röd kräfta göra succé. Speciellt om den smygs in i kräftfatet när festdeltagarna redan hunnit sjunga de kända sångerna några gånger.