- Vi har sett fram emot den här helgen hela året, förklarar Kicki Axelsson.
Det är samma människor som ger sig ut på långritt för tredje året i rad, om man bortser från undertecknad och Ann Kihlberg, gammal god vän till Christine Esping. De red långritt redan för 20 år sedan.
- Då var det riktiga långritter med tält och allt, berättar Christine Esping, och historierna om hur man kan fastna med en häst i kärr eller rida vilse på kalhygget avlöser varandra.
Långritten denna helg ska gå lugnt till. Inga kärr, och guide första dagen.
De flesta som är med rider lektion på måndagskvällar. En av dem är en riktig veteran. Lars Petrén har ridit på Rappestad ridskola i 30 år.
- En egen häst vill jag inte ha, det är alldeles lagom att rida lektion. Förr red jag ett par gånger i veckan, berättar han.
Andra red i Rappestad som barn och har återvänt i vuxen ålder. Terez Lindebring till exempel.
- Jag kommer ihåg henne när hon var så här liten, måttar Christine någonstans i höftnivå. Nu rider Terezs dotter på samma ridskola.
På lördagen samlas alla på ridskolan för att packa in hästarna i transporter, sadlar och träns, borstar, hinkar, havre och inte minst maten till ryttarna. Efter lunch är det dags för avfärd till Nykil.
Den första dagen ställer Bengt Olsson upp som guide. Han bor på Limmerhult lantgård med alla sina djur.
Vi rider förbi 1600-talstorp, gårdsrösen, gärdsgårdar och ängsmarker. Smultron och blåbär kantar skogsstigen och grusvägarnas diken blommar.
Tystnaden bryts av lågmält prat från hästryggen och då och då ropet:
- Nu travar vi!
Eller:
- Vi tar en kort galopp!
Slutligen:
- Vi saktar av!
Vädret sköter sig. Det regnar bara ibland. Vi tar rast i en kohage i Öna kulturreservat med utsikt över Stensjön. Aldrig har en matsäck smakat så bra.
Ann Kihlbergs häst Sansia gillar inte kor och Bengt Olsson får agera kovakt borta i sin ände av hagen.
När lördagens ritt är över och hästarna fått sitt, är det dags för ryttarna att byta till torra kläder och installera sig i den hyrda stugan på gården Skullebo i Nykil.
Några samtal till barnen där hemma och mammorna kopplar av. Bengt Olsson kommer för att visa på kartan hur vi ska rida dag två.
Alla hjälps åt att ordna med maten och snart mumsar vi på grillspett och sallad, trötta och nöjda. Kaffet och efterrättslikören kommer fram och samtalet fortsätter till sent på natten.
Söndagen är grå. Regnet öser ner. Efter en kort överläggning bestämmer sig samtliga för att rida ändå.
För egen del tar långritten abrupt slut när Prinsen trampar på en sten och blir halt. De andra strävar vidare i regnet.
Sedan ska allt packas in igen och transporteras tillbaka till Rappestad. Äventyret tar slut sent på söndag kväll - och redan gror planerna på nästa års långritt.
- Jag gör inte det här för att tjäna pengar, för det gör man inte på en långritt, utan för att det är så himla kul, säger Christine Esping.
- Att rida är ett trevligt sätt att se sig omkring. Med bil går det för fort, till fots för sakta, sammanfattar Lars Petrén.