Daniel Gustavsson
-- Ett skratt om dan är nyttigt för hälsan, säger han.
Arbetskamraten Anneli Pettersson håller med. Sedan Daniel kom dit har stämningen höjts och leendena blivit bredare.
-- Tanterna tycker det är roligt, när han spelar och sjunger för dem. Ibland blir det dans också.
Denna dag, när Corren kikar in i huset, är det extra busigt. Annelis västgötaspets Varro, 10 månader, hälsar på och låter sig skämmas bort av de sju boende på hemmet. Då någon "tappar" en matbit, frivilligt eller ofrivilligt, nyper han den snabbt till allas stora glädje. Mest Varros.
Daniel är inte lika valpig i sitt uppträdande, inte riktigt. Men alla uppskattar den unge killen, positiv, påhittig och pålitlig.
-- Vi är kompisar som hjälps åt för att dagarna ska bli så trivsamma som möjligt. I köket brukar det fungera särskilt bra. Flera av dem som bor här är duktiga på att baka och laga mat.
Det har Daniel blivit också. Vanligtvis består personalstaben av två anställda, som får klara alla uppgifter.
-- En del vill att en kvinna ska sköta det hygieniska och då blir det givetvis så. Annars ser jag inga som helst hinder för män att jobba på ett sådant här ställe. Fler borde pröva, tycker Daniel.
Själv kom han till Ekero som sommarvikarie förra året och kände snabbt att det passade honom. Och efter inhopp nu i somras har han fått fast tjänst som den klart yngste och den ende manlige företrädaren i huset. Ja, förutom Varro då.
Den blandningen ger fördelar, inte bara när det ska sjungas och dansas. Han bjuder på sig själv, sprider glädje och alstrar energi. Anhöriga till de boende vittnar om det.
Normalt finns två personer i tjänst samtidigt på demensboendet, som drivs av det privata vårdföretaget Attendo Care. Dagarna är inrutade med arbete, städning, bäddning, matlagning, diskning, duschning och så vidare. Blir det verkligen någon tid för utvikningar och utflykter?
-- Ja, det tar vi oss, säger Daniel. Det är livsviktigt.
Han låter hellre ett dammkorn ligga kvar än de personer som ska vårdas, aktiveras och stimuleras.
-- Demens är en svår sjukdom och man får ha tålamod med den som drabbas.
Det blir svackor, osammanhängande samtal och många upprepningar men också givande ett utbyte. Med gamla sångtexter och ord- språk kan suddiga minnesbil-der plötsligt fås att klarna.
Daniel har en musiksmak som passar de boende. Han tycker om trubadurer som Taube och Cornelis, plockar med sig skivor eller tar fram gitarren.
-- Det blir en och annan psalm också. Kompisarna får bestämma vad de vill sjunga.
Han använder gärna det uttrycket. Inte vårdtagare utan kompisar. Det är naturligt och respektfullt.
Varför demensvård för en ung kille? Varför inte? Det känns helt rätt. Daniel har tidigare provat på barnomsorg och varit personlig assistent. Men han läste på Vretaskolan och hade egentligen tänkt bli hästskötare.
-- De planerna finns inte längre. Jag blev både skrämd och avskräckt i Holland, säger han.
Daniel var beridare (person som rider in hästar) i ett elitstall, hoppning och dressyr, i Nijmegen. De hårda metoder som användes mot djuren fick honom att hoppa av i förtid.
-- Det var för plågsamt. Jag stod inte ut.
Själv har Daniel aldrig varit mycket för att tävla. Motionsaktiviteter, cykling, simning, löpning, gillar han. Men inte att försöka komma först eller pressa tider.
-- Nästa år vill jag delta i Vätternrundan. Det är skönt att ta det lugnt, att njuta av naturen och friheten
Ett sådant temperament och tålamod är värdefulla egenskaper i demensvården. Daniel slår inte på stora trumman utan lugna gitarren, han spelar, sjunger, skojar och leker i den takt som passar kompisarna på Ekero.
-- Jag tycker om dem och försöker visa det, säger han. Det viktigaste är att ta sig tid.