Det började på en värmländsk bygdegård. Nu är både al-Qaida och Irans president deltagare i dramat.
– Linköpings rondellhundar är kapade, säger konstnären Lars Vilks, när Corren hälsar på honom i hemmet.
Det blåser på den skånska slätten. Vindkraftverken susar stillsamt och på den lilla grusvägen gnisslar det under hjulen. Om man har ögon och öron på spänn bör det inte vara några problem att ligga steget före en eventuell besökare.
Det en gång vita eternithuset står alldeles ensamt i klykan mellan stora vägen och den lilla grusstigen. Ordningsmakten tycks inte vara på plats, om de inte klämt sig ner i de tre manshöga soptunnorna.
Lars Vilks är i telefon när han öppnar dörren. Han viftar in oss i den trånga och något belamrade hallen, medan han utväxlar artighetsfraser på danska med någon i andra änden av luren.
Sedan några veckor lever han under polisbeskydd, och det visar sig att han har en del att styra upp med den danska polisen.
– Jag ska över till andra sidan i slutet av veckan. Då måste de ju skifta befäl. Det blir vaktavlösning när vi har kommit över halva bron, säger han när han har lagt på och försett sig med ett glas mjölk.
Han är på tillfälligt besök i hemmet norr om Höganäs vid den skånska nordvästkusten. Säpo låter honom vara hemma vissa timmar.
– Det finns ett system, men det kan inte släppas ut, säger Lars Vilks och glider ner vid sin dator.
Via den håller han sig a jour med mediebevakningen kring honom. Framför allt vill han ha koll på vad muslimerna skriver.
– De stygga muslimerna i Sverige har en sajt som är stängd för andra, men jag har informatörer som skickar de senaste länkarna. Där gnäller de på de mer moderata muslimerna. Att de vill diskutera i stället för att ta hand om Vilks enligt Sharialagarna. Många länkar är rätt saftiga. Det är mycket blod.
Städning tycks inte vara högprioriterat i konstnärens liv för tillfället och gränsen mellan bostad och ateljé är högst godtycklig. På väggarna hänger bilder på hans evighetsbygge Nimis i olika versioner och stadier. En dagbok med skisser ligger uppslagen.
I soffan ligger huvudanledningen till vårt besök. Tre A4-stora tuschskisser föreställande hundar med profeten Muhammeds ansikte.
Lars Vilks lägger upp dem på soffbordet.
– De kan inte visas. Det går inte. Trots att vi har demokrati och yttrandefrihet i det här landet så kan de inte ställas ut.
Det har gått snabbt för Lars Vilks. I början av sommaren var han mest känd för Nimis, ett gigantiskt drivvedsverk vid havet, sitt egenstartade rike Ladonien och att han byggt världens största rondellhund i Trelleborg.
En liten värmländsk konsthändelse ställde allt på ända. Bygdegården i Tälleberg hade tidigare haft en utställning på temat "katt" och ville nu följa upp den med temat "hund". Lars Vilks var en av de inbjudna konstnärerna.
– Du har säkert hört uttrycket "betraktaren skapar konsten". Mitt utspel var mycket lokalt. Värmlands skogar hör vi ju bara om i folkvisor. Där brukar det aldrig ske något. "Ack Värmeland du sköna, profeten med ett hundhuvud kom." Det hade kunnat stanna därvid och skulle väl egentligen ha gjort det också.
Det gjorde det inte. Med Jyllands-Postens öde i bakhuvudet kände de värmländska entusiasterna att en så tydlig provokation mot hela den islamska trosuppfattningen var en något tung börda att bära för en liten hembygdsförening. Lars Vilks är övertygad om att det inte hade blivit i närheten av samma ståhej om bilderna faktiskt hade kommit upp.
– De blev skrämda i Tälleberg. Därmed gjorde man sakerna sjufaldigt värre. Sjufaldigt värre.
Å ena sidan bedyrar Lars Vilks att det hela var synnerligen spontant påkommet, utan några djupare baktankar. Å andra sidan ser han nu hela den uppkomna debatten som "en formell utbildning i demokrati" och sig själv som en yttrandefrihetskämpe med målet att få ett stopp på daltandet med islam.
– Nu kommer krav på att det ska göras en lagförändring så att det ska bli en koppling mellan politik och religion, och det är muslimerna som driver det. I Sverige skulle aldrig våra biskopar drömma om att återinföra blasfemiparagrafen. Man har skapat bilden av muslimerna som offer, som är utsatta och nertrampade, och nu kränker man dem också.
Du funderade aldrig på att lägga in mer konkret kritik mot islam, än att bara rita en hund?
– Nu var det så att jag blev inviterad till en utställning på temat hund. Och hur absurt det än är: ska man starta en debatt så måste man rita en löjlig rondellhund. Som alla tycker är fånig och ovärdig och en tom provokation, men lustigt nog fungerar det. Därför att den har ett väldigt enkelt budskap. Dessutom är hunden charmerande, om du inte är helt humorlös.
En majoritet av alla muslimer är ändå inte ute efter ditt huvud. Hur känner du inför alla som bara blir ledsna av bilderna?
– Det är en del av vår utbildning i demokrati att du får räkna med att bli ledsen. En annan grupp som ofta blir ledsna är nazister. Vi kränker dem genom att säga otrevliga saker om Hitler. Då får vi sluta kritisera dem, för att det är en svag och utsatt grupp.
– Man måste lära sig att det inte finns någon absolut sanning i det här fallet. Om man tror det kommer man att slå huvudet i taket när man reser sig, och det gör ont. Det är demokratin som bestämmer hur högt det ska vara. Sverige kommer inte ta till sig det, att Koranen representerar en absolut sanning.
Hur högt i tak ska det vara i konsten då? Var går gränsen?
– I sista hand är det konstvärlden som bestämmer. Går du för långt blir du bortstött. Den danske konstnären som slog ihjäl söta hundvalpar, stoppade upp dem och ställde ut: Det är svårt att finna ett vettigt försvar för det. Det är klart att du får göra det, men det är ju ingen som ställer sig upp och jublar.
I konstkretsar har det inte direkt jublats över dina hundar...
– Nej, det har man inte gjort. Därför skulle man kunna säga att det här är en gräns.
Telefonen ringer igen. Lars Vilks sätter sig vid datorn. Han växlar mellan vanligt "mm"-ande och att utbrista "Jesus Christ".
Han förevisar artikeltjänsten Meltdown som han har börjat abonnera på. Varje dag får han en rapport på vad och hur mycket som skrivits om honom i tidningar världen över. Han visar hur han kan göra grafik och sammanställa statistik. Vecka 37 är den högsta stapeln i diagrammet, då skrevs det mycket.
På golvet ligger en persisk matta och en biblioteksbok: "Profetens folk. Stat samhälle och kultur i islam under tusen år."
– Jag har försökt att plöja igenom Koranen också, men den är seg alltså. I sina goda stunder är han litterär, men man borde redigera ner den till pocketformat.
Lars Vilks har själv skrivit flera böcker. 2005 kom "Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar", där han på 320 sidor avhandlar olika tricks för att få så stort genomslag som möjligt med sin konst.
– Uppmärksamheten är en förutsättning. Alla konstnärer måste bedriva någon form av kampanj.
Trodde du att du någonsin skulle lyckas så här bra?
– Vi har inte sett slutet än. Jag skulle säga att jag både har lyckats och misslyckats. Jag har nått ut till en stor publik, men konstvärlden ställer sig ju synnerligen tvivlande. Jag lär inte få några stipendier i år från konstnärsnämnden.
Lars Vilks anser sig i första hand hålla på med konceptuell konst. En konstart där idéerna är viktigare än fysiskt hantverk och estetik.
– Jag har ju varit målare från början, men sen har jag skiftat kanal.
Jag antar att jag och fotografen är en del av det här konstverket nu?
– Du fattar snabbt. Jo, jag har ju börjat skissa. Jag tror att man är över krönet nu. Jag tror inte att det kan bli en högre toppning nu, än ett mordhot från al-Qaida. Det är klimax. Nästa steg skulle liksom vara att få dolken i ryggen, men det är för teatraliskt.
Lars Vilks redan vassa blick blir än mer intensiv, och den återhållna entusiasmen han tidigare visat släpps loss lite i soffan. Han börjar gestikulera och måla upp hela rondellhundsaffären som ett drama i fem akter. Han läser upp rollistan: Pierre Schori som Pierre Schori, Jan Guillou som Jan Guillou, Fredrik Reinfeldt som Fredrik Reinfeldt.
– Dramat pågår inte bara i mitt huvud. Du sitter ju där och spelar din roll så övertygande att man nästan kan tro att det är på riktigt. Men jag ser ju att du gör dig till.
Lars Vilks vägrar att se sig som skyldig. Han har tappat kontrollen över sitt verk – det är inte han som har bestämt vad människorna ska se i hans bilder.
– Om jag säger att det är ett dåligt skämt är det ingen som går med på det. Här ser man hur starkt det är, det jag talade om tidigare, att konsten skapas hos betraktaren.
Vad kostar din rondellhund?
– Nej. Det går inte. Den fanns till salu för 500 kronor från början. En kollega till dig på NWT skulle köpa den. Han hade gjort ett klipp. Nu kan man säkert lägga på både en och två nollor. Men den är inte till salu längre.
Lars Vilks följer oss till bilen. Han säger att han känner sig relativt lugn när han är hemma. Att risken är större i storstäderna, där någon galning lätt kan lösgöra sig ur folkmassan.
– De vet inte när jag är här, och det är svårt att ta sig hit. Var ska de parkera? Sen tror jag inte att det blir jihad, liksom. Att det kommer fyra stycken med svarta luvor och AK4:or som slår sig in i huset. Det är inte på den nivån.
När vi precis ska sätta oss i bilen glider en röd skåpbil upp på grusvägen. Lars Vilks fasad brister för ett ögonblick. Han får något jagat i blicken och tar några hukande steg bakom vår bil. När skåpbilen kör förbi vinkar chauffören glatt.
– Man vet ju inte om det sitter åtta man där bak, säger Lars Vilks urskuldande.
Erik Wallsten - reporter
Jeppe Gustafsson - fotograf