– De som hör av sig till oss är både drabbade och närstående. Många frågar hur de ska gå till väga för att få vård. Anhöriga brukar vilja ha praktiska råd, berättar Maja Engström, regionansvarig för lokalavdelningen Norrköping Linköping.
Maja har själv haft ätstörningar. Men sedan tio år tillbaka är hon frisk.
– Och fri. Frisk anses man vara när man äter som man ska. Fri blir man inte förrän tankarna som spökar försvinner. Tankar kring mat som tagit överhand. De måste brytas. Hur man ska göra ser olika ut för olika personer. För mig handlade det om att börja fokusera på vad som är viktigast i livet. Jag ville tillbaka till ett liv igen. Det gick. Man kan bli helt frisk och fri, säger hon.
De flesta som drabbas av ätstörningar är kvinnor i åldern 13–30 år, enligt Maja. Högpresterande personer med höga krav på sig själva.
– Men det är inte bara yngre som drabbas. Även äldre kvinnor insjuknar. Och män. Där är dock mörkertalet stort, för de söker inte vård i samma utsträckning, tillägger hon.
Föreningen Frisk & Fri jobbar också för att påverka för bättre vård.
– Vården i Östergötland är rörig, skulle jag säga. Den är inte samlad i en centraliserad ätstörningsenhet, utan bedrivs som öppenvård av ätstörningsteamet inom allmänpsykiatrin. Det finns även privata aktörer. När det gäller slutenvård är det på psykiatriska kliniken man läggs in, förklara hon.
Maja ser ett problem med att ätstörningspatienter hamnar i den allmänna psykiatrins slutenvård, bland patienter med andra sjukdomsbilder.
– Ätstörningspatienter behöver inte bara vård, utan även behandling direkt efter. Risken är att du faller mellan stolarna när du skrivs ut. Är man 18 år betraktas man som en vuxen som ska ta ansvar, men det är inte lätt, tillägger hon.
I Stockholm finns, enligt Maja, en klinik som kan vara en av världens modernaste för patienter med ätstörningar, där det bedrivs slutenvård. Men att skicka patienter utanför länet är inte optimalt, anser hon.
– Vården är jättebra, men när man vårdats klart ska man tillbaka till sin egen hemort. Det kan bli jobbigt. Och vi vill se nära och lika vård för alla. Som det är nu är det olika vård beroende på var du bor, säger hon.
Kommer ni att kunna påverka så att vården blir centraliserad i länet?
– Vi har haft flera samtal med politiker. Och jag tycker att vi får gehör. Sedan ska det hända något också. Men vi är optimistiska.