Barbro är tidigt igång för att ha nybakat till förmiddagsfikat. Hon trivs bäst när hon får styra ensam i köket.
– Jag vill helst inte ha någon annan här. Dels är det trångt, dels hade jag en komplicerad höftoperation och kan ha lite problem med balansen. De andra blir bara i vägen. Jag är så van att sköta mig själv, säger hon med ett skratt.
Fem deciliter mjölk värms fingervarm och mjölet tar hon lite på en höft. Hon har gjort det förr.
Så är hon ju 100 år, nästan.
Torsdagen 14 november blir det kalas.
– Usch, det är väl det som går runt i mitt huvud, så jag inte kan sova så bra, säger Barbro när hon satt sig ned vid bordet med en knäckemacka och ett glas nyponsoppa, en första frukost.
Sedan kavlas de fyra kletiga degbitarna ut på bänken. Smörblandningen hon förberett breds på. Rullarna kapas med kniv och placeras i formarna på plåtarna, innan de får jäsa till sig någon timme inför ugnsbakningen.
När de svällt lagom penslas de med grädde och strösslas med brunsocker, i stället för pärlsocker.
– Det blir knaprigare då och pärlsocker hamnar bara på golvet.
Två–tre gånger i veckan bakar hon till kompisarna inför veckans aktiviteter. Varje måndag blir det två sockerkakor med varierande smaksättning.
– Jag tycker om att ha något att syssla med. Att sitta där uppe på rummet är inte så uppiggande.
Nä, man ska ju inte gamla sig, tycker ju världens äldsta bloggare, Dagny Karlsson, 108. Och för någon vecka sedan hoppade Ruth Larsson, 101, fallskärm. Men hon skulle vänta fyra–fem år till nästa gång.
– Nähä, tack. Fallskärm är inget för mig. Men är det bra väder så går jag ut och går, nästan en timme med min "bil" (rollatorn).
Här på äldreboendet, Pimpstensgatan 3, har hon bott i två år.
– Det är jättebra. Klagar man, då är man otacksam. Jag får den hjälp jag behöver.
Barbro har jobbat i kök och restaurang hela livet. När maken Sten gick bort 1967 började hon jobba på Televerkets personalmäss och blev kokerska där. Det lagades luncher till runt 250 personer.
– Jag jobbade till jag blev 65, sen skulle jag ha det lite lugnt och skönt. Men jag fortsatte servera på catering tills jag fyllde 85.
Hon är uppfödd i Skönberga utanför Söderköping. Pappa jobbade på gården Viggeby, mamma var hemma med Barbro och en nio år äldre bror. Efter sexårig folkskola blev hon hembiträde hos järnhandlare Djurberg i Söderköping.
– Det var en bra plats. Jag fick lära mig ordning och reda. Det ligger mycket bakom alltihop.
Senare blev hon husa hos provinsialläkaren och jobbade på gård på Vikbolandet.
Bakningen håller hon i.
– Man ska göra det man gjort tidigare i livet och jobba med det friska, inte det sjuka, säger aktivitetscoachen Marie Ringius, som håller sig i bakgrunden.
– Barbro är helt unik. Hon vill vara med på allt. Det är inte ofta man är så här pigg. Hon klarar alla momenten helt själv. Jag gör ingenting. Hon diskar allt, dukar och viker servetter. Hon planerar med mig varje vecka.
I huset är det aktiviteter måndag till fredag. Allsång, bingo och pubkväll med livemusik. Ibland korvgrillning ute och spansk afton med paella.
– Jag gör gymnastik, oftast tre gånger i veckan. Sen har vi ju boxningen, så här, säger Barbro och skuggboxar med nävarna.
– Jag har lite besvär med hjärtat. När vi ska upp med armarna gör jag bara så här. Så länge jag orkar och kan vill jag vara med.
Vad är det som håller dig ung?
– Känslan att vara till nytta, inte bara till belastning. Jag klarar mig i stort sett själv. I bland bäddar jag själv. Det är viktigt.
Vad tänker du på?
– Ja, det enda som rör sig i huvudet nu är väl 14 november. Mina barn och barnbarn säger "oroa dig inte mormor, vi ska göra allt." Men det är så tråkigt att inte kunna göra det själv, som jag alltid har gjort förr. Jag orkar inte.
Hur reagerar du på kommunens sparplaner i vården?
– De sparar väl på fel vis. De behöver tänka om lite. Jag läser inte allt, men blickar över det i NT och är med i alla fall.
Vad tänker du om de unga i dag?
– Man undrar vart livet ska ta vägen när det är så mycket bråk och skjutvapen. Det är fruktansvärt att ungdomen kan dunka på någon. Det har blivit fel. Det har gått för fort allting.
Lycka, vad är det?
– Det kan vara mycket. Det kan vara att jag är tillfredsställd med min dag. Det är väl en stor lycka. Att jag får vara som jag är än så länge. Bara jag inte blir liggande som ett kolli. Rörelse är A och O, säger Barbro Gustafsson.