– Det är ett riskprojekt och vi har till och med ett beslut på att vi ska dra oss ur, men ändå fortsätter Norrköpings pastorat att vara delaktigt i det här under förespeglingen att vi ska försöka rädda så mycket pengar som möjligt, säger Mona Olsson, och tillägger att hon har reserverat sig mot fortsatt medverkan i projektet.
Hon tycker att Linköpings stift har gjort det enda rätta som har skrivit ner aktievärdet och sina fodringar till noll i mikrofinansbolagen.
– Det här är ju väldigt invecklat också. De olika bolagen finns under en hatt och det är jättesvårt, inte alls transparent, att följa hur vårt åtagande ser ut idag.
LÄS MER: Kyrkan satsade 45,8 milj – inte en krona tillbaka
LÄS MER: "Det är uppenbart att Jamii Bora blev fel"
Genom mikrofinansiering ville pastoratet hjälpa ett femtiotal tiggarkvinnor att bli självförsörjande. Mikrofinansieringsprojektet växte till en välgörenhetsstiftelse som har börjat bygga staden Kaputiei. Men flera mikrofinanbolag, som pastoratet är aktieägare i, är inblandade och stiftelsen har omvandlats till en bank.
Mona Olsson berättar att ett stående inslag på kyrkorådets möten är att två män, Bo Wetterhall och Göran Wellander, kommer och rapporterar om projektet.
– De är övertygade och kommer inte framföra någon kritik, verkligen inte. Kritiken står jag själv för.
Hon är dels kritisk till att det inte händer något, dels att upplägget med de många bolagen är så invecklat.
– De pratar hela tiden om hur trovärdiga de som sitter i ledningen är och vilka fina titlar de har. Jag får utslag.
Mona Olsson tycker hela upplägget är gammaldags.
– Det är möjligt att det fungerade i början. Mikrolån och mikrofinanser var på modet i början av 2000-talet och det var lovvärt, men idag är den tiden passerad. Jag vill hissa en stor röd varningsflagga för det här.
Pether Nordin, stiftsdirektor vid Linköpings stift, anser att man kan se stiftets satsningar som en gåva.
– Jag är rätt säker på att det blivit hus som folk bor i och en skola som barn går till. Så långt har man gjort det man skulle göra. Det har blivit bra saker i Kenya. Men tanken var ju att man skulle göra en finansiell placering – att köpa aktier för att sedan sälja dem och göra en vinst. Den delen är sannolikt misslyckad i och med att vi värderar aktierna till cirka 20 procent av anskaffningsvärdet idag, säger han.
Totalt sett har stiftet investerat 18 miljoner kronor på aktier och lån i Jamii Borasfären när prästlönetillgångarnas satsningar räknas in.
– Vi förvaltar en väldans massa mark i kyrkan – prästlönetillgångarna, som det kallas. Från den sidan har man gått in med 15 miljoner kronor, omkring 13 miljoner kronor i aktier och två miljoner i lånereverser, säger Pether Nordin.
Förutom prästlönetillgångarna har stiftet gått in med totalt tre miljoner kronor, varav 2,5 miljoner kronor i lån och 0,5 miljon kronor i aktier. Allt det är nedskrivet till noll kronor.
– Det är upp till varje pastorat att bedöma hur man vill göra sina ekonomiska placeringar, säger Pether Nordin.
Han var inte med när stiftet började investera i Jamii Borasfären, som består av nio så kallade mikrofinansbolag. (se faktaruta)
Bo Wetterhall svarar att det inte bara är han och Göran Wellander, utan även Åsa af Ekenstam, ekonomichef i Svenska kyrkan i Norrköping, som brukar komma och rapportera om Jamii Borasfären på kyrkorådets möten.
– Jag förstår inte riktigt vad Mona Olsson menar när hon säger att vi ska dra oss ur direkt. Om vi drar oss ur innebär det att vi inte kan styra vad som händer med staden Kaputiei och inte få tillbaka några pengar, säger han.
Han tror att hennes inställning beror på att hon inte varit med i kyrkorådet så länge.