Den unga mannen var 29-årige Joakim Andersson från Norrköping. Den här kvällen hade hans föräldrar åter upptäckt att han inte mådde bra. De tog kontakt med psykakuten som uppmanade dem att ringa 1177 och därefter togs beslut att Joakim skulle föras dit för vård.
Det som hänt är fortfarande ofattbart att ta in för hans föräldrar, Eva Christensson och Jörgen Andersson. De har haft begravning, träffat företrädare för polis och psykiatri, röjt ur Joakims lägenhet och löst en mängd praktiska saker. Men att verkligen förstå att Joakim dog den där kvällen har knappt gått. För dem känns det viktigt att få berätta om hans sjukdom.
– Det hade inte behövt bli så här, säger Eva Christensson.
– Det var en handräckning där polis och läkare skulle samarbeta men precis allt gick fel. En olycka som kostade Jocke livet.
Joakims sjukdomshistoria går nio år tillbaka i tiden och när hans föräldrar beskriver hans barndom pratar de om en rolig och lite otålig kille med kreativa sidor och ett driv att snabbt lära sig nya saker.
Eftersom Joakim lärde snabbt blev han redan i mellanstadiet lite uttråkad när han inte mötte tillräckligt stora utmaningar. I dataspelens värld fick han utlopp för kreativitet och via spelen lärde han sig engelska snabbt.
– Jocke har alltid varit extremt morgontrött men i åttan förvärrades det, säger Jörgen.
– Senare fick vi veta att han gick upp på nätterna och spelade World of Warcraft utan att vi märkte det.
Joakim var en utåtriktad person med hög social kompetens och han hade många vänner.
När han gick sista året på Kungsgårdsgymnasiets samhälls- och medieprogram rökte han i smyg marijuana, som ett sätt att självmedicinera.
– Han berättade för oss långt senare att han hade rökt varje dag i slutet av den sista terminen, berättar Eva.
– Han gjorde det för att slippa höra de röster han hade inne i huvudet.
Joakim vände på dygnet och blev allt mer deprimerad. Efter en tids övertalning gick han med på att följa med sina föräldrar till psykakuten för första gången.
– Jocke var i akut behov av hjälp. – Den riktiga världen krympte ihop för honom och 2009 blev han för första gången tvångsintagen för vård. Då var han i ett stadium när han trodde han kunde styra hela världen med sina bara händer, berättar Eva.
– Han var paranoid och trodde att han fick meddelanden via radio och tv. Han kunde inte skilja på det som hände i hans dataspel och det som var verkligheten.
Under tre månaders sjukhusvistelse fick Joakim elchockbehandlingar och startade medicinering med psykosdämpande medicin, för att bryta det paranoida mönstret.
För Joakims mamma blev det nu smärtsamt tydligt att hon kände igen sjukdomsbilden. Det var precis samma symtom som Evas mamma och mormor hade haft. En ärftlig psykisk sjukdom.
– Jag insåg att Jocke skulle få ett tufft liv, med kanske livslång medicinering för att kunna leva ett relativt normalt liv, säger Eva.
Joakim fick vård i närmare tre månader och i samband med nästa sjukperiod 2012 utreddes han och fick diagnosen schizoaffektiv. Han fick psykosdämpande medicin via sprutor, för att man säkert skulle veta att han skötte sin medicinering. Schizoaffektivt syndrom är en psykiatrisk diagnos som innebär att man har symtom från både schizofreni och bipolär sjukdom. En sjukdom som bland annat kan ge upphov till maniska skov.
Evas och Jörgens liv har mycket kretsat runt Joakim och hans sjukdom och de nio åren efter gymnasiet har stundtals varit kaotiska för dem och hans storebror.
– Vi har drivit egna företag och om vi hade varit anställda hade det här aldrig gått, konstaterar Jörgen.
– Jockes behov har gjort att vi hela tiden fått släppa allt för att rycka ut och hjälpa honom i olika situationer.
Joakims tuffaste perioder följde årstiderna och på våren var hans maniska period som värst. Det var därför en stor glädje för hela familjen när han började utveckla sin konstnärlighet.
– Han utvecklades genom sitt måleri. Han fick kontakt med graffitimålare och Länsmuseet och efter en tid fick han egna uppdrag som lärare för ungdomar som ville lära sig graffititeknik och streetart, säger Jörgen.
– Rollen som pedagog passade honom perfekt och han var en mycket uppskattad ledare, säger Jörgen.
Hemma i familjens villa hänger Joakims verk på väggarna i vardagsrummet. Färgstarka. Intensiva. Ännu fler står på golvet. Många av målningarna har familjen hämtat från hans lägenhet, som de nyligen har tömt. Eva och Jörgen går runt bland målningarna och lyfter upp flera av dem och tittar på dem, länge.
– Det är väldigt uttrycksfulla. I konsten fick han utlopp för tankar och starka känslor, säger Eva.
Under 2017 började allt gå åt rätt håll och familjen kände framtidstro. Nu var Joakim helt sjukskriven på två år för att få chansen att läka utan stress och han fick en praktikplats, på en plantskola.
– Allt kändes jättebra tidigt i våras, säger Eva.
– Men på försommaren fick han allt svårare att koppla av och sova ordentligt och åter rubbades dygnsrytmen.
Samtidigt kom Joakim hem till sina föräldrar och berättade att hans arbetstid skulle ökas. Han uttryckte stor oro för att allt skulle gå snett, men sade att han ändå skulle försöka göra som Arbetsförmedlingen ville.
– Men det blev ett missförstånd mellan vad hans läkare tyckte var lämpligt och vad Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan krävde av honom och pressen blev snabbt för stor när han skulle utöka arbetstiden.
I början av sommaren 2018 märkte Jörgen och Eva att han åter var på väg att tappa kontrollen. Joakim, som alltid varit familjekär, undvek plötsligt kontakt med sina föräldrar och meddelade sig via sms. När han var helt tyst i ett dygn sökte Jörgen upp honom i hans lägenhet.
– När jag kom in i hans lägenhet förstod jag direkt hur allvarligt det var, säger Jörgen.
– Det var fullständigt kaotiskt. Vi insåg att han behövde hjälp omedelbart och kontaktade psykakuten.
En varm torsdagskväll i juli kom en distriktsläkare därför hem till Joakim tillsammans med två poliser för att hjälpa honom till Vrinnevisjukhusets psykiatriska klinik.
Men i trapphuset utanför hans lägenhet gick allting fel. Två skott avlossades av polis. Joakim avled ögonblickligen.
Joakims föräldrar väntade på samtalet om att Joakim nu var inlagd men samtalet kom aldrig. Istället kom två civilklädda poliser hem till deras villa mitt i natten och gav dem dödsbudet.
– Jag orkar knappt tänka på hur det kunde gå så här illa, säger Jörgen med tung röst.
– Det är inte något lätt uppdrag att åka hem till en person som ska tvångsomhändertas och föras till psykakuten. Det måste skötas av erfarna poliser och läkare, säger han.
– Vi och Jocke var helt öppna med hans sjukjournaler, men nu i efterhand förstår vi att Arbetsförmedlingen, som fick journalerna, antagligen aldrig läste dem eller kanske överhuvudtaget inte förstod innehållet, säger Jörgen.
Jörgen och Eva har nyss läst igenom Joakims sjukjournal, som är nästan 300 sidor. De har pratat med flera av dem som på olika sätt kom i kontakt med Joakim och de har ytterligare några möten inbokade.
– Det är en viktig del i vårt sorgearbete att berätta för andra vad som kan hända i en familj där någon lider av psykossjukdom, säger Eva.
– Vi tycker att det är viktigt att visa att det här kan hända i en helt vanlig familj.
De praktiska sysslorna har tagit mycket tid efter Joakims död. Nu försöker familjen hitta tillbaka till en vardag. Med stöd av familj, vänner och psykosenheten, som han tillhörde. Jörgen har gjort i ordning Joakims lägenhet så att den kan byta ägare och Eva har gått tillbaka på heltid till sitt jobb i en grundskola.
Familjen fortsätter att söka svar på svåra frågor till dem som vårdade och rehabiliterade Joakim. De känner att det är angeläget att få framföra sina synpunkter till psykiatrin, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, polisen och alla andra som var inblandade i Joakims liv eller rehabilitering. Mycket har gått snett i deras kontakter med varandra och Joakims föräldrar kommer att göra en anmälan till IVO (Inspektionen för vård och omsorg).
– Vi har fått ett inre lugn för nu vet vi var Jocke är. Vår svåra oro har bytts ut mot en outsäglig sorg över en fin kille som hade alla förutsättningar att tillföra något gott till samhället, säger Eva.
– Kan vi med vår erfarenhet av Jockes sjukdom bidra till att det blir förändringar till det bättre för någon med psykisk ohälsa, så kan vi på något vis se en tröst i att det var någon mening med det som hände.
– Vi önskar att alla som drabbas, både direkt och indirekt av psykisk sjukdom, vore mer öppna och vågade prata mer om det.
Joakim Anderssons konst kommer att visas i Louis de Geer och Stadsmuseet i Norrköping i samband med psykiatriska veckan 12–15 november.