Ja, det här är en sympatisk föreställning om varje människas rätt till att bara få vara den som hen själv vill. Körberg vet att göra sin inre kvinna med just den subtila humor och självironi som krävs för att driva om ett ämne som i själva verket är gravallvarligt. ”Lola” är en lågmäld berättelse om längtan och rädsla, om utanförskap och vad det gör med en människa.

Häri ligger Körbergs storhet och föreställningens styrka; han väjer inte för svärtan. När han lyfter sin ”Lola” över och förbi det sedvanliga flabbet över en karl som styrt ut sig till fruntimmer i klänning, ja då stelnar vårt garv till en grimas. Körberg förmår med sin angelägna pjäs sätta upp en skrattspegel för oss. I den kan vi titta och utforska våra innersta tankar om könstillhörighet och konventioner, om barnuppfostran och allmänmänsklig medkänsla för att slutligen nå den bittra insikten att medan vi skrattar gott med Körberg i en ombonad konsertsal blir ännu en kille nersparkad till marken av något gäng som bestämt att ägna lördagskvällen åt att ”knacka bög”.

Körbergs musikaliska monolog innehåller förstås också en mängd örhängen från Ulla Billkvist och Zara Leander via Jules Sylvain, Billy Joel och Leonard Cohen till Hasse & Tage. Björn Ulvaeus, Tomas Andersson Wijs, Peter Dalles och Körbergs egna kongeniala bearbetningar känns ärliga och moderna i tilltalet. Lägg till pianisten Carl Flemstens lyhörda ackompanjemang och det blir helt förståeligt att den fulla konsertlokalen Flygeln tackar med stående ovationer.