I februari berättade vi om en kvinna som 2007 fick diagnosen Alzheimers sjukdom, men som efter ny hjärnröntgen drygt tolv år senare fick besked om att hon fått en felaktig diagnos.
IVO (Inspektionen för vård och omsorg) konstaterade då att det funnits brister inom sjukvården, då inga åtgärder för att utvärdera patientens diagnos vidtagits under flera år.
Efter den händelsen valde geriatriska kliniken på Vrinnevisjukhuset att ändra sina rutiner, och även på nytt gå igenom samtliga journaler för de drygt 300 patienterna som hanteras på minnesmottagningen.
– Vi tittade på hur testerna hade sett ut hos var och en, närståendeintervjuer och om det blivit någon förändring hos patienterna jämfört med tidigare år, berättar Ann Westöö, verksamhetschef på geriatriska kliniken på ViN.
I samband med den dubbelkollen hittades ett i stort sett likadant fall. Den här gången är det en man i 75-årsåldern som fick sin Alzheimersdiagnos 2008 – något som nu, efter ny utredning, visat sig inte stämma. I samband med den upptäckten gjorde Vrinnevisjukhuset nyligen en Lex Maria-anmälan för vidare utredning av IVO.
– Vi hittade själva den här mannen när vi gick igenom samtliga patienters journaler. Han har dåligt minne och svårt att fungera i vardagen, men funktionsnivån har inte försämrats under åren utan till och med förbättrats lite emellanåt. Det är självklart tråkigt för de berörda att den felaktiga diagnosen inte upptäckts tidigare, men det här visar ändå att våra nya rutiner fungerar. Tidigare har vi nog inte ifrågasatt så mycket utan mer konstaterat att det är skönt för patienterna om de fortsätter att fungera lika bra i vardagen. Framöver kommer vi att granska allas tester ordentligt vart tredje år, med psykologer, arbetsterapeuter och överläkare inblandade i varje enskild patient. På så sätt ska liknande händelser inte hända igen, säger Ann Westöö.
Hur har mannen och familjen reagerat?
– Tudelat, men de är ju lättade över att det inte ser ut att vara Alzheimers utan mer en form av kognitiv minnessvikt. Han går ändå kvar hos oss, som en trygghet för familjen.
Patienten uppger själv i sin redogörelse till IVO att det varit väldigt jobbiga år med, som det visat sig, verkningslösa läkemedel och förlorad inkomst efter att först ha fått gå ned i arbetstid och sen i förtidspension.
Patienten uppger sig också ha upplevt "sämre behandling på arbetsplatsen efter att diagnosen blev känd där".