Mest fokus läggs på att nå personal som möter barn i vardagen. Flera utbildningsdagar har arrangerats för skolsköterskor, kuratorer, skolläkare men även för dem som jobbar inom socialtjänst, hälso- och sjukvård, polis med mera.
I täten för arbetet står Juno Blom som jobbar som utvecklingsledare på Länsstyrelsens sociala enhet.
– Ett mål är att förhindra att barn och unga utsätts för könsstympning, men med tanke på att det är så små barn så måste vi rikta oss till dem som finns runt barnet som vårdnadshavare, bvc, mördravård, förskola och skola.
Ett annat mål är att ta fram vägledning för hur verksamheter och myndigheter kan förhindra att flickor i Sverige utsätts för könsstympning. Och hur de ska upptäcka och hjälpa flickor och kvinnor som redan har drabbats. Juno Blom poängterar flera gånger att de jobbar ur ett barn- och ungdomsperspektiv.
– Jag är starkt kritisk till att vi alla pratat om detta som kvinnlig könsstympning. För den som inte är insatt i frågan för det tankarna åt fel håll eftersom det handlar om små flickebarn som utsätts för grova övergrepp. För att synliggöra flickornas utsatthet blir det därför viktigt att hela tiden kommunicera att det handlar om könsstympning av flickor.
Ett liknande arbete bedrevs på uppdrag av regeringen 2003 men sedan dess har väldigt lite hänt. Det finns fortfarande inget systematisk arbete på myndighetsnivå. Inom skola, socialtjänst och sjukvården är kunskapsbristerna fortfarande stora när det gäller könsstympning.
– Att säga att man saknar kunskap är inget argument i dag, det är bara ett sätt att komma undan ansvar. Kunskapen finns redan, det är bara att läsa på internet. Det speglar nog snarare den osäkerhet som finns kring frågor som man känner sig otrygg med, säger Juno Blom.
Hon är inte bara kritisk mot andra verksamheter, utan även mot sin egen där hon är en av dem som jobbat mot hedersrelaterat förtryck och våld i flera år, bland annat i projektet Våga göra skillnad, men där könsstympning kommit i skymundan.
Att osäkerheten fortfarande är stor tror Juno Blom beror på att det är en känslig och svår fråga och att man ska vända sig till en grupp där kvinnor redan är utsatta för könsstympning.
– Det blir en slags missvisande hänsynstagning där man inte vill kränka någon. Men man får aldrig låta det vinna så det här fortsätter bli en tyst fråga, det leder till att fler blir utsatta. Det är en balansgång att jobba så att inte berörda grupper vänder sig emot oss samtidigt som man måste vara väldigt tydlig med att könsstympning är en allvarlig brottslig handling och att det inte finns några mildare former av könsstympning.
Hon tror att det dessutom råder en allmän osäkerhet i svenska samhället att prata om kvinnors underliv, vilket försvårar det ytterligare att prata om könsstympning.
För att nå fram till berörda familjer, kvinnor, barn och unga samt verksamheter jobbar länsstyrelsen i tätt samarbete med frivilligorganisationer och individer som jobbar aktivt mot könsstympning.
– De är våra sakkunniga och de kan lära oss hur vi ska informera vårdnadshavare på bästa sätt.
Länsstyrelsen har även träffat representanter från andra länder för att se hur de jobbat förebyggande mot könsstympning, speciellt Norge som kommit längst med sitt förebyggande arbete.
Parallellt med länsstyrelsen pågår ett motsvarande arbete inom Socialstyrelsen som ska ta fram vägledning inom hälso- och sjukvården.
Uppdraget pågår 2014 ut och ska redovisas till Utbildningsdepartementet 15 februari 2015.