Livet innan var minst sagt stökigt för båda. Sedan har de kommit till insikt och försöker gottgöra det de har ställt till med.
Numera är de ett par och jobbar hårt för att få med andra ungdomar till en bättre framtid.
Vi träffas på det medlemskafé Kris har startat i Norrköping, en träffpunkt de knappast skulle kunna vara för- utan. En bardisk, några bord och stolar, soffor att hänga i. Kaféet är navet allt rör sig kring.
Philip Vukusic kom in i föreningen för ett år sedan. Problemen började i femman.
- Det var mycket kompisarna som hade en del i det. Jag skolkade och var uppkäftig mot lärarna.
Missbruk förekom i hans familj. Philip började med hasch - sedan blev det annat också. Han missbrukade dagligen i flera år.
- Jag sov på dagarna och gjorde inbrott varje natt för att få pengar till drogerna.
Kände du aldrig något för de drabbade?
- Nej, det var kul och gav en adrenalinkick, mestadels . . .
- Först när jag hade gjort mitt 14:e inbrott på samma ställe började jag tycka lite synd om dem, berättar Philip Vukusic.
För det mesta kände han inget, det var ju bara rikemansbarn som drabbades, eller så gick det ändå på försäkringen. Det var så Philip tänkte då, och Maria Moraes lägger till:
- Det var jag mot samhället. Jag rättfärdigade mig med att jag bara rånade företag, inte gamla tanter, säger hon.
Maria Moraes behövde inte droger - det var inte det som fick henne att begå brott. Hennes ilska var skäl nog. Hatet växte mot de vuxna, mot samhället.
Bara 13 år gammal blev hon omskriven som flickan som rånade Scandic hotell och en glassbil. Rånarligan i Ryd blev ett begrepp.
- Jag kände ren jävla vrede då. Sedan sparade jag varenda tidningsurklipp på varenda brott jag begick. Det journalister skriver kan putta en ännu längre bort från samhället. Mycket gick fel på grund av mediehysterin.
Mot en del kände hon ilska med besked. Journalister som inte var pålästa, eller lärare.
- Jag var övertygad om att min lärare var den som förstörde mitt liv.
Maria Moraes gjorde sin lärare mycket illa genom att hota och trakassera, något hon numera har insett och ångrat. Nyligen har de talat ut, kramats och försonats.
Nu vill hon uppmana dem som utsätts för liknande brott att inse att de inte ska ta det personligt. De har att göra med människor som mår väldigt dåligt. Hon minns att hon tänkte: "Fan vad jag hatar dem som mår så djävla bra. Ingen hjälper mig."
Då är det inte rätt läge för samhället att börja sätta gränser. Det skulle i så fall ha skett för länge sedan, anser hon.
När Maria ringde hem till de få skötsamma kompisar hon hade kvar för att få stöd, då lade föräldrarna på.
- Jag var inte välkommen någonstans. Jag förstår nu att föräldrarna ville skydda sina ungar, de var som riktiga tigermammor.
Våldet hemma är ofta en viktig orsak till att unga mår dåligt.
- Du får en smäll i huvudet, och det finns inte en chans att du kan slå tillbaka, förklarar de.
Det är ingenting Maria och Philip själva har upplevt, men de vet att det förkommer.
Philip kom till vägs ände när kompisarna var bortskickade på behandlingshem.
Hela hans sparkonto på 90 000 kronor, pengar som satts in sen han var liten, hade gått till skadestånd efter flera rättegångar för personrån och inbrott.
Då var han tvungen att välja. Philip avlade löftet att avhålla sig från droger och kriminalitet. Genom Unga Kris fick han också nytt umgänge, och kusinerna kunde erbjuda praktikplats på sin verkstad.
- Kom ihåg att ungdomar behöver hjälp, inte straff. De skiter i hur många polisförhör de kallas till, inte ens fängelse avskräcker.
Det behövs tre steg för att komma på rätt spår och de ska genomföras samtidigt.
De tre stegen är: löftet, nya vänner och en passande sysselsättning.
- Nu vill jag visa hur bra det har gått för mig. Ta hit vem som helst. Efter en halvtimme väljer de hellre behandling än att fortsätta sitt gamla liv, säger Maria Moraes med en övertygelse som endast finns hos den som har egen erfarenhet.
