"Jag är så trött på corona och hur sjuka vissa blir i detta äckliga virus".
Orden står skrivna i ett nyligen publicerat inlägg på Norrköpingsbon Therese Arnesens Instagram. För fyra och ett halvt år sedan satte hon för första gången sin fot på infektionsavdelningen på Vrinnevisjukhuset. Hon var då nyexaminerad sjuksköterska, redo att hjälpa människor i behov av vård. Till avdelningen kommer patienter med alla möjliga varianter av infektionssjukdomar. Det kan handla om allt från lunginflammation och tuberkulos till blodförgiftningar och malaria. Sedan nio månader tillbaka har dock en annan sjukdom varit dominerande på avdelningen. Coronaviruset har förändrat Therese och kollegornas arbetsdagar totalt.
Hon förklarar att hon, under de senaste passen, varken hunnit gå på toaletten eller äta. Hon har fått "hälla i sig" blåbärssoppa samtidigt som hon sprungit mellan patienterna.
– Det här går inte att jämföra med någonting tidigare. Ibland är det så stressigt att jag är rädd för att göra misstag, eller inte ha förmåga att göra samma bedömning som jag hade kunnat med lite mat i magen. Det är fruktansvärt att ha det på sitt samvete.
På infektionavdelningen hamnar bland andra coronapatienter som snart kan komma att behöva intensivvård. Therese beskriver att många av patienterna befinner sig på en skör linje som antingen kan bära eller brista.
– Många är otroligt sjuka, vilket gör att det inte finns tid för det "vanliga" arbetet med patienterna. Att kontrollera att patienten äter, att de inte ligger ner för länge, sådant hinner man inte med nu. Jag går runt och släcker bränder hela tiden.
Therese berättar att arbetsbelastningen självklart gått upp och ner under pandemin, men att den nu är mycket hög. Det har funnits tillfällen då hon varit tvungen att ta mycket jobbiga beslut. Hon har tvingats välja bort att ge en patient som snart kommer att dö lugnande medicin, för att i stället hinna fokusera på en patient som eventuellt kan överleva.
– Det här kanske låter lite extremt, men ibland tänker jag på filmen Pearl Harbour. Där finns en scen där en sjuksköterska springer runt bland svårt skadade personer och ritar markeringar på patienter som kan räddas och inte. ”Den här kan vi rädda, men inte den här”. Det är en sådan situation vi är i. Vi måste göra samma prioriteringar som den sjuksköterskan – vilka kan vi rädda och inte.
Hur länge orkar du och ni?
– Jag vill påstå att sjukvården inte orkar nu. Vi orkar inte alls. Det är längesedan vi gjorde det. Vi går på det sista vi har. Sjukskrivningar och psykisk ohälsa har gått upp jättemycket för de som jobbar med det här. Vi orkar inte längre, men vi kör för att vi måste. Det är min uppfattning.
Finns det några ljusglimtar?
– Det är klart. Oftast handlar det om samarbetet mellan oss kollegor. Eller när en anhörig ringer och säger att vi är duktiga och att de vet att vi gör tillräckligt. Eller att man märker att någon man kämpat med bli bättre.
Hon poängterar att hennes arbetsgivare gör så gott de kan utifrån den rådande situationen. Istället riktar hon den hårda kritiken mot personer som inte följer restriktionerna.
– Många pratar om att man är trött på restriktionerna och att man vill att det ska bli som vanligt. Men om vi har en sjukvård som går på knäna när det här är över så kommer det aldrig bli som vanligt igen utifrån vårt perspektiv.