"Jag tänker i första hand på hennes stora familj och vänkrets med nära och kära", säger Lars Stjernkvist efter beskedet att Ing-Marie Wieselgren avlidit.
Ing-Marie Wieselgren, 64, var nationell samordnare för psykiatrifrågor vid Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). Hon knivhöggs i centrala Visby på onsdagseftermiddagen då hon var på väg till ett seminarium.
Hon kom aldrig fram. På onsdagskvällen meddelade polisen att hon avlidit till följd av sina skador vid knivattacken på Donners plats. Trots att allmänheten, polisen och vårdpersonal ingrep gick hennes liv inte att rädda.
– Jag fick beskedet i onsdags kväll. Jag blev fullständigt överrumplad. Sorgen är tung och mörk. Jag tänker i första hand på hennes stora familj och vänkrets med nära och kära. Så småningom kommer också tankarna på hennes oerhörda engagemang hon hade för utsatta barn och ungdomar och vad vi kan åstadkomma för att driva det vidare. Men i dag är det bara sorgens dag, säger en tagen Lars Stjernkvist.
Han berättar att Almedalen var en hemmaplan för Ing-Marie Wieselgren. Båda hade gemensamma aktiviteter under veckan. På måndagen ledde Ing-Marie Wieselgren seminariet "Hur kan staten rigga för bättre sociala effekter?", där Lars Stjernkvist var en av deltagarna, alldeles intill Donners plats, där hon två dagar senare attackerades.
– Här fick hon chansen att driva sina frågor, skapa relationer och diskussioner över gränserna. Vi arbetade mycket tillsammans. Den här typen av vansinnesdåd är alltid fullständigt obegripliga. I det här fallet kom det mig så nära, ja, ända in på kroppen. Det är en sådan kontrast mellan samtalen, öppenheten, lättillgängligheten och det brutala mordet som plötsligt bryter hela mönstret och stämningen.
Lars Stjernkvist och Ing-Marie Wieselgren lärde känna varandra under skolåren i Motala. Först på Zederslundsskolan och sedan i gymnasiet på Platenskolan. De träffades när de gick en ANT–kurs (Alkohol, Narkotika, Tobak) på högstadiet.
– Vi blev ett riktigt sammansvetsat kompisgäng som gjorde skoltidning. Tillsammans med Ing-Marie tog jag mina första stapplande steg i en debatt. Senare gick vi skilda vägar i livet. Hon blev läkare och flyttade till Uppsala. Under senare år när våra vägar möttes professionellt kunde vi återuppta kontakten igen. Kamratskapet från tonåren var – som så ofta – stark. Ing-Maries engagemang var lika stort i jobbet som psykiatrisamordnare SKR som när hon drev på för att demokratisera skolan som 15-åring. Hon var sig lik!
Ing-Marie Wieselgren knivhöggs till döds i centrala Visby på onsdagen. Beskedet fick Lars Stjernkvist att reagera med sorg.
Lars Stjernkvist skriver så här på Facebook:
"Jag har ett obesvarat sms i min telefon.
Jag kommer aldrig att få något svar. Vännen sedan nästan 50 år Ing-Marie finns inte längre bland oss. Den som mer än någon annan kämpade för allas rätt, för tolerans och stöd till de mest utsatta drabbades av ett vansinnesdåd.
Ett dåd som satte punkt för min Almedalsvecka. Samtalen och diskussionerna känns avlägsna just nu. Jag saknar min vän och min sparringpartner. Tänker på hennes familj.
Jag kanske kommer åter till Almedalen. Vad jag bestämt vet är att jag ska göra vad jag kan för att driva hennes frågor. Försöka efter förmåga fortsätta hennes engagemang.
Men just nu känns det bara tungt och tomt."
Den person som greps efter händelsen har erkänt gärningen.
– Vi bedömer att den avlidna kvinnan var gärningsmannens tilltänkta mål och att det kan bero på hennes offentliga profil och långvariga engagemang i svensk psykiatri, säger åklagaren Petra Götell, enligt TT.