Sophie sista minne före stroken är hemifrån. Två dagar senare vaknade hon upp på Universitetssjukhuset i Linköping.
Det var i november 2020 som Sophie drabbades av stroken. Bara dagen innan den dramatiska händelsen hade Sophie haft ett samtal med sina barn, som då var 12 och 13 år gamla. De skulle lägga upp en plan för allt de ville uppnå i livet och hur de skulle komma dit.
– Det är så som jag var – och är. Jag vill att jag och mina barn ska nå våra mål. Leva livet som vi vill ha det, säger hon.
Men livet tog i stället en annan väg. I flera veckor innan stroken hade Sophie haft svår huvudvärk, ont i nacken och ont i kroppen. Samma kväll som drabbades hade hon tillsammans med barnen gått över till grannarna på en middag. Men redan tidigt under kvällen kände hon att något inte stod rätt till.
– Jag trodde att det var migrän eller något liknande, men snart insåg jag att det var värre, så jag gick hem innan barnen. På vägen hem kände jag mig full fast jag inte hade druckit. Jag kunde inte gå rakt, säger Sophie.
– När jag kommit hem så satte jag mig på sängen och jag insåg då att något var riktigt fel. Först hoppades jag att det skulle gå över, men jag förstod ganska snart att jag behövde hjälp. Jag började sluddra och kunde inte känna min högersida. Vi fick ringa till sjukvården och efter det kommer jag inte ihåg så mycket mer.
Det skulle visa sig att Sophie hade drabbats av en massiv stroke.
Vad är ditt första minne efter det?
– Det hände på en torsdag och jag vaknade väldigt tidigt på lördagsmorgonen på sjukhuset i Linköping. Jag trodde att det var en mardröm. Jag försökte kommunicera, men det gick inte. Och det var inte det värsta. Jag kunde inte röra på mig, hur mycket jag än försökte, berättar Sophie.
– Jag var helt livrädd och förstod ingenting. Jag hade panik och ville bara skrika, men jag kunde ju inte det.
Trots att Sophie hade vaknat efter stroken var hennes tillstånd extremt kritiskt. Vården började därför förbereda hennes familj på att det värsta kunde hända. Socialtjänsten och familje- och traumateamet blev också inkopplade – i förbyggande syfte.
– Redan den första natten efter stroken ringde läkarna mina föräldrar och berättade att OM jag skulle överleva så skulle de behöva räkna med att jag skulle få grava hjärnskador. Hela första månaden trodde inte vården att jag skulle överleva, säger Sophie.
Sophie visar upp ett exempel på vardagsträning efter stroken: Att lyfta ett glas med högerhanden.
Men det gjorde hon. Vägen tillbaka har varit lång och den resan är långt från slut. Sophie har kämpat hårt och kommer att få fortsätta med det för att få ett så normalt liv som möjligt för sig och familjen.
Sophie och jag är bekanta sedan innan, men det var väldigt länge sedan vi sågs. Vi hade mejlat ett tag om den här intervjun och var vi ska träffas. Kvällen innan får jag ett meddelande av henne: "Du får inte bli chockad, jag är inte som du kommer ihåg mig", skrev hon.
Eftersom jag och Sophie är vänner på sociala medier har jag följt hennes resa, men på långt avstånd och sporadiskt. I skrift är hon otroligt korrekt, så jag blev orolig för att jag hade missbedömt hennes tillstånd. När vi ska ses vid ett kafé i centrala Norrköping känner jag mig därför nervös. Det var länge sedan jag gjorde det innan en intervju.
Efter bara några minuters väntan kommer hon gående på gatan. Samma leende, samma energi, samma livsglädje – men man ser att hennes kropp inte fungerar som tidigare.
Eftersom det är några trappsteg in till fiket frågar jag om jag ska hjälpa till.
– Du, jag klarar mig själv, jag behöver träna på det här hela tiden, säger hon blixtsnabbt med världens största leende.
Sophie Thomasdotter har kämpat sig tillbaka efter stroken hon fick vid 42 års ålder. "Jag fick tidigt veta att jag kommer att bli halvsidesförlamad resten av livet, men jag vägrade att acceptera det", säger hon.
Hon varnade mig innan för att hon kanske skulle sluddra när hon pratar. Så var det möjligtvis vid något enstaka tillfälle, men det var nästan obefintligt. Hon berättar att det har varit en lång väg dit, något som hon har varit tvungen att kämpa för.
– Jag fick börja om som ett barn. Lära mig gå och tala. Egentligen fick jag lära mig det mesta på nytt igen, säger hon.
Sophie beskriver sitt liv innan stroken som rörigt, stressigt och framförallt pressande. En trebarnsmamma med tusen järn i elden. Hennes mål var att alla runt henne skulle trivas. Hon studerade även på heltid – och jobbade dessutom vid sidan av.
– Mitt liv innan stroken har gått ut på att hjälpa andra. Se till att alla mådde bra runt mig och då glömde jag bort mig själv. Jag hade aldrig haft fokus på mitt eget mående. Sjukt, eftersom det är exakt det jag är utbildad i, att må bra.
Sophie har nämligen studerat både inom medicin, neurologi och avancerad personlig träning med inriktning på rehabilitering och skadereducering. Hon berättar att hennes utbildningar i mångt och mycket var fokuserade på både fysisk och mental hälsa. Trots det så glömde hon bort sig själv, konstaterar hon.
– Jag vill bara att alla tar till vara på sitt liv, det är värdefullt på så många sätt. Jag har fått lära mig den läxan den hårda vägen. I dag sätter jag min mentala och fysiska hälsa i första rummet.
I två och ett halvt år har Sophie fått kämpa med alla men som stroken orsakade. Som hjärntrötthet, minnesförluster och minimal rörelse på kroppens högra sida.
– Jag har hela tiden utsatt mig för allt som jag inte klarar av. Jag fick tidigt veta att jag kommer att bli halvsidesförlamad resten av livet, men jag vägrade att acceptera det. Jag är för ung för att ge upp livet, säger Sophie.
Att Sophie bara var 42 år när hon fick stroken är ovanligt. Endast tre procent av de drabbade i Sverige är under 50, enligt Socialstyrelsen. Men det gav henne också en chans att ta sig tillbaka.
– Jag har tränat varje dag sedan dess och det gör ont i kroppen varje gång. Att leva med smärta är något som jag har fått lära mig. Det är okej. Jag vet att jag behöver göra det för att nå dit jag vill. Det finns många mål och ett av dem är att kunna promenera i naturen utan att behöva hålla i något hjälpmedel.
Sophie Thomasdotter har skrivit två böcker om sitt liv. De handlar om kampen efter stroken, men också om andra sidor av livet.
Förutom kampen att bli bättre fysiskt har Sophie även den mentala delen att brottas med. Hon har under de här åren skrivit flera böcker om sitt liv både innan och efter stroken.
– Jag har gått igenom en hel del skit i mitt liv. Det måste ha hänt av en anledning och det vill jag använda mig av och dela med mig av. Sen behöver jag hela tiden utmana och utveckla min hjärna och då har det varit bra träning. Jag vill hjälpa både mig själv och andra människor. Min önskan är att någon läser vad jag har skrivit och hittar hjälp eller tröst i det.
Kommer du nå dina mål?
– Jag ger inte upp – aldrig! En dag kommer jag komma dit jag vill nå, säger Sophie.