– Den fantastiska stämningen på Midnattsloppet – att se 30 000 löpare i likadana tröjor – var mäktigt. Då bestämde jag mig för att "det här ska jag delta i", trots att jag aldrig har sprungit förut. Veckan efter att vi hade tittat på Midnattsloppet köpte jag löparskor, berättar han.
Men uppvaknandet – att gå från dröm till verklighet – blev bryskt. Tommy minns hur otränad han var. Sprungit hade han inte gjort sedan skolåren.
– Efter 200 meter tog det tvärstopp. Det vara rena väggen! Jag trodde faktiskt att jag skull dö, där och då i löparspåret.
Snart klarade Tommy av sin första kilometer. Envist och målmedvetet kämpade han på mot längre distanser. Efter nio månader sprang han tio kilometer. 2013 nådde han ett av sina personliga delmål; att starta i Midnattsloppet. Premiärtiden glömmer han inte: 1.02.25.
– Tack vare träningen har jag aldrig mått bättre än vad jag gör i dag. Jag har heller inga större problem att orka med tunga lyft på jobbet på dagarna. Jag är rökfri sedan 13–14 år, äter bra husmanskost och är måttlig med alkoholen, utvecklar Tommy Jepsen.
På meritlistan finns nio starter i Midnattsloppet, fem Stockholm Marathon, två "halvmaror", Lidingöloppet, Stadsloppet i Norrköping och Höstmilen (Sörsjön-Jursla). Nästa mål – när coronapandemin är över – blir att anmäla sig till ett maraton-lopp utomlands.
– BMW Berlin Marathon i september nästa år finns med i funderingarna. Även Copenhagen Marathon i maj 2022 ligger bra till i planeringen. Min löpträning varierar mellan fem och sex mil i veckan. Som mest har det blivit åtta mil. Favoritunderlaget är asfalt.
Du har gått från soffpotatis till mängdtränad motionär. Inga krämpor?
– Nej, faktiskt inte. Inte ens skoskav. Samtidigt har jag alltid sett till att ha bra löparskor. Jag vet faktiskt inte varför det har gått så pass bra. Uppvärmningen? Nä, ganska sällan Jag försöker istället smyga igång lite försiktigt med löpningen direkt utanför porten.
Vad är det bästa med regelbunden löpträning?
– Den sköna och avslappnande känslan efter löppasset. Du mår bra. Många gånger kan det ta emot och kännas jobbigt innan man kommer i väg, men när man väl springer är det glömt. Till och med ett par dagar efter maran senast kom suget efter att snöra på sig löparskorna igen. Det blir som ett gift!