Sekretessen hindrar Åsa Lundberg från att svara på konkreta frågor som rör just Johanna, vars anhöriga vi träffat. Men vi vill ha svar på hur en tjej mitt i tonåren – som försökt ta sitt liv flera gånger – kan slussas fram och tillbaka från avd 40 och däremellan göra åtskilliga självmordsförsök.
Vilket ansvar har ni när barn ska skrivas ut?
– Vi jobbar på flera sätt, bland annat genom så kallad färdighetsträning, en beteendestödjande behandling, där barnen får redskap för sina känslor. Hur de exempelvis kan avleda sina tankar. Vi har också tydliga handlingsplaner med information om vilka de kan kontakta i de här situationerna.
Men många av de här barnen har haft en långvarig problematik och en del kanske har diagnoser. Är det tillräckligt för dem?
– Det är så klart komplext. Men det är så vi jobbar. Vi försöker också rigga så mycket som går runt barnet, i samarbete med närstående och på så sätt minimera riskerna.
– Så finns det nystartade HVB-hemmet Fyrbylund, där placeringar sker via socialtjänsten, med kompetens från regionen. Vi har läkare, psykolog och socionom som jobbar mot de anställda på boendet.
Det är ju inget låst boende – det går att avvika?
– Ja, det enda ställe som det egentligen är möjligt att låsa in barn och ungdomar på är på SIS (Statens institutionsstyrelse, som har särskilda ungdomshem). Det är även möjligt att låsa in barn och ungdomar på avd 40 enligt LPT, lagen om psykisk tvångsvård. Det är läkare som bedömer vilka tvångsåtgärder som ska vidtas.
Mamman till Johanna känner sig inte ens trygg när dottern är på avd 40. Hon har lyckats skära sig flera gånger med rakblad. Har ni ingen möjlighet att visitera barnen?
– Nej, inte om de vårdas där utan tvångsvård. Vi har lagar att hålla oss till. Men självklart har vi extra tillsyn. Vi har också skalat av miljön inne på avdelningen så mycket som det går, för att ingen ska kunna skada sig på något.
Det finns sex akutplatser på avd 40 för hela länet. Det låter inte så mycket?
– Jag skulle nog säga att det är generöst tilltaget. Barn och ungdomar ska inte ligga inne på en sluten avdelning, utan helst vårdas inom öppenvården.
Yvonne Thilander, socialdirektör i Norrköping, säger att kommunen som ensam aktör inte har kompetensen att ansvara för vården av personer med självmordsbenägenhet.
– Vårt uppdrag är att ge social omsorg och behandling, men när det gäller terapi eller sjukvårdande insatser ska vi inte ge oss in i det.
– Nu har vi det nystartade Fyrbylund, som är unikt på så sätt att det drivs i samarbete mellan regionen och de 13 kommunerna i länet. Men vilket ansvar som är rimligt för personalen där att ha är nog inte riktigt klargjort än, vi har en fortsatt dialog. Ungdomar med där suicidrisken bedöms hög bör nog inte vara på Fyrbylund som är en öppen enhet.
De anhöriga vi pratat med har ställt frågan om det inte går att omhänderta enligt LVU?
– Nej, inte i de här fallen. Det är mer när hemmiljön brister – det kan var föräldraansvaret, eller kriminalitet med droger. Nu kan ju det gå hand i hand med psykisk ohälsa, men vi kan inte ta över vården som tillhör regionen. Då är det LPT, lagen om psykisk tvångsvård, som gäller.
Det finns ingen glasklar enhetlig lösning?
– Jag tror inte att det finns det, det är individuellt för varje person.