Spektakulära brott har ofta ett stort allmänintresse och blir lika flitigt diskuterade vid fikarumsbordet som på sociala medier. Samtidigt får inläggen där mycket större spridning och kan påverka mer än man tror. En gissning kan tas lätt för en sanning och verklig vittnesuppgift kan till exempel bli läst av, och indirekt hjälpa, gärningsmannen själv.
– Vi vill helst inte att man redogör så här, säger Calle Jerrhage på polisen i Norrköping.
– Vill man hjälpa så kommer man till oss först. Och om man läser att någon annan har sett nåt – uppmana då dessa att vända sig till oss, säger han.
Ett vanligt problem med de sociala medierna är när ett brottsvittne läser andras vittnesmål – eller missuppfattningar – och den bilden glider ihop med ens egna minnen.
– Man kanske har sett något och vill fylla ut bilden med andra uppgifter. Men till slut kan man inte skilja det åt – "vad har jag sett själv och vad har jag läst?", säger Calle Jerrhage.
När ett brott sedan tas upp i domstol och vittnena ställs mot väggen – om vad de verkligen har sett med egna ögon – riskerar hela fallet att rasa ihop.
– Det kan förstöra en utredning och ett vittne fullständigt. Och ju grövre brott desto allvarligare är det, säger Calle Jerrhage.
Ett annat problem med ryktesspridningen är när människor, utifrån knapphändiga uppgifter, själva bestämmer sig för vem som är skyldig och inte. Ett känt exempel är Uppdrag Gransknings avslöjande om lilla Bjästa i Ångermanland, där en hel byggd efter intensiv ryktesspridning tog ställning för en dubbelt dömd våldtäktsman.
Ett lite annorlunda exempel såg vi nyligen efter nationella insatsstyrkans rånarjakt i Hageby, där en rad teorier snabbt spreds på nätet. Många var övertygade om att det rörde sig om en anti-terrorinsats och nämnde internationella terroristgrupper som IS, al-Qaida och somaliska al-Shabab.
När polis och åklagare, för att lugna allmänheten, gick ut med information om rånarna stod ändå en del på sig och menade att myndigheter och media "mörkade" sanningen. Att männen sedan släpptes på fri fot i brist på bevis hjälpte inte heller till för att lugna nätryktena.
– De här kanalerna blir ju både polis, åklagare och domstol. Och man kan vara dömd i sociala medier även om man frias, säger Calle Jerrhage.
Den aningslöshet och misstro mot samhället som visas mellan raderna är också något som oroar polisen.
– Fråga dig själv: Vad tror du mest på – en myndighet som polisen eller rykten på Facebook?, säger Calle Jerrhage.