Runt huset som familjen bor i fanns det gott om djur. Här är Lucas Axman med familjen, sambon Elin och barnen Wiola och Edwin.
Det var den 23 mars 2021 som ambulansen larmades till familjens bostad i Östra Ryd. För Lucas Axman är minnena från den där dagen minst sagt otydliga. Han kan berätta om hur han skulle lyfta ett av barnen från badkaret, men sedan är det nästan bara svart. Det han kan dra sig till minnes är när han senare ligger på Universitetssjukhuset i Linköping.
Det är inte konstigt, eftersom Lucas Axman hade fått en blodpropp i bakre delen av hjärnan.
– Det började att flimra för ögonen kommer jag ihåg. Först trodde jag att det var vanlig huvudvärk och tog en huvudvärkstablett, säger Lucas som inte alls kunde förstå vad som höll på att ske.
– Jag har vaga minnen från transporten till Universitetssjukhuset i Linköping, säger han.
Men Lucas fördes först till Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Enligt den utredning som Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) senare gjorde fick han av ambulanspersonal en första bedömning av tillståndet. Han fick prioritering "gul"´, vilket innebär att han inte bedömdes vara allvarligt sjuk.
Av Ivo-utredningen framgår att Lucas var framme på akutmottagningen klockan 14.15 på eftermiddagen. Sedan dröjde till klockan 19.15 innan han fick träffa en läkare som gjorde en ny bedömning. Tillståndet bedömdes då vara allvarligare än vad som sagts tidigare. Läkaren såg att Lucas hade fått en stroke och tillståndet bedömdes nu vara livshotande.
Ivo skriver i sin utredning att även om ambulanssjukvården inte prioriterade Lucas som allvarligt sjuk borde en ny bedömning av läget ha gjorts när han kom fram till akutmottagningen på Vrinnevisjukhuset. Ivo har konstaterat att patientsäkerheten brast på akutmottagningen den 23 mars 2021.
"Ivo anser att patienten inte har fått en sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som är av god kvalitet och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.", skriver man i sin utredning och konstaterar:
"Vårdgivaren Region Östergötland kritiseras för denna brist."
– En läkare i Linköping sade senare till mig att jag ska vara glad att jag lever i dag, säger Lucas.
Hur kändes det att få höra det?
– Vad ska jag säga? Det är klart att det inte är kul att höra. Jag vet inte om jag ska känna mig tacksam faktiskt, säger han.
Det blir jobbigt när vi frågar om hur Lucas känner om att Ivo konstaterat att sjukvården begick fel när han kom till akutmottagningen på Vrinnevisjukhuset. ""Ibland är det mörkt, och tungt som fasen", säger han.
Anledningen till att han känner sig kluven är det som senare har konstaterats i en utredning gjord av Patientnämnden. Den startades eftersom sambon Elin Lundin anmälde hela händelsen till Ivo.
Elin berättar att hon fick reda på att hennes sambo var på sjukhuset först när han transporterats med ambulans till Linköping.
– Jag tror att det dröjde ända till klockan nio på kvällen innan han kommit dit, säger Elin Lundin.
Vägen tillbaka har varit lång och den är inte över för Lucas. "Den eviga tröttheten, det är det värsta", säger han.
Eftersom Lucas fick vänta i fem timmar innan han fick rätt diagnos förvärrades tillståndet under väntan. Han hade det väldigt tufft den första tiden efter sin operation.
– Jag har fått skador på hjärnan och lider av hjärntrötthet. Jag sluddrar nuförtiden när jag pratar. Det blir bättre, det var mycket värre förut. Jag har problem med balansen när jag går också.
Konsekvenserna har fått stor påverkan på livet.
– Jag körde ju lastbil i jobbet. Nu har jag fått körförbud och blivit av med körkortet och kan därför inte jobba. Jag är sjukskriven på 100 procent i dag, säger Lucas.
Vad är värst?
– Den eviga tröttheten.
Lucas är ändå inte bitter över hur saker blev.
– Nej, det kan jag inte gå runt och vara. Men jag menar om de har problem med personalbrist på sjukhuset – det kan drabba vanliga människor och jag var en av dem – måste något hända. Det är inte helt lätt att komma över det. Dessutom har jag förstått i efter hand att det hade gjort skillnad om jag hade fått vård snabbare.
Familjen och djuren är två saker som Lucas har för att fokusera på det positiva. Här med dottern Wiola.
Han minns ingenting från de där fem timmarna när han väntade på akutmottagningen.
I ett utlåtande från Patientnämnden hos Region Östergötland har man konstaterat att 40 procent av Lucas kvarstående problem efter operationen med stor sannolikhet beror på den fördröjda diagnosen.
– Man undrar så klart om hur det hade blivit om man backat bandet. Vad hade hänt om jag fick rätt vård snabbare?
Hur tacklar du vetskapen om att det förekom fel i vården?
– Någonstans måste jag tänka på det positiva för att orka, det går inte att göra något annat. Tyvärr är det som det är. Men jag ska inte sticka under stolen med att ibland är det mörkt, och tungt som fasen.