Siw Einstulen ger en skakande, ärlig och självupplevd berättelse om jobbet på iva. Bilden är tagen i samband med att Siw gästade en av Öst Medias poddar.
Siw Einstulen, som jobbar på intensivvårdsavdelningen, iva, på Vrinnevisjukhuset i Norrköping, tar med oss in i stormens öga. Det är en skakande, ärlig och självupplevd berättelse om livets absoluta kontraster om tårar och glädje, om rädsla och lycka, om stolthet och besvikelse och om liv och död.
Siw Einstulen kastades in i fronten direkt i kampen mot coronan. Hon hade, på grund av sina ryggproblem, lämnat jobbet på iva fem år tidigare och var kanslichef i fotbollsföreningen Eneby BK, när de första larmen om den ovissa pandemin nådde vår vardag. Hon minns, drygt 18 månader senare, sin omedelbara känsla.
– Jag måste göra något. Jag måste göra något med min kunskap och mina händer. Jag kunde inte bara sitta kvar på kansliet, när det blev som det blev i vårt samhälle. Iva har alltid varit mitt kall. Vad är fotboll mot det vi står inför? Det var det jag kände och tänkte, säger Siw.
Hon kontaktade sin gamla arbetsgivare.
– Jag trodde jag skulle skolas in igen med tanke på all högteknologisk vård. Det händer ju mycket under fem år, men det fanns inte tid till det. Det var kaos. Det var patienter överallt. Privatlivet sattes på paus helt och hållet. Mitt liv blev iva och covid. Det blev så för alla mina kollegor.
Där och då visste ingen om pandemins enorma omfattning.
– Det var nog tur det.
Vad tänker du på?
– En tidig tanke var att "så farligt kan det inte vara..." och "det blir några patienter där och där", men det blev tvärtom. Alla kom på en och samma gång. Vi gick från tomma sängar till överfulla avdelningar på kort tid. Om vi alla vetat vad vi stod inför då och sett ett halvår framåt hade nog många kastat in handduken tidigare. Ingen kunde föreställa sig det här med så många svårt sjuka och så mycket död.
Hur hanterar man det?
– Det är tufft, men någonstans – i alla fall vi på iva – lär vi oss leva med det. Det är lite face on och face off. Du kan och får inte ta med dig för mycket av arbetet hem. Du överlever inte då. Det är inte bara de vi vårdar vi har med oss utan också deras anhöriga, som är oroliga och ledsna. Det är svårt.
I Norrköping valde man, trots besöksförbud i hela regionen, att låta anhöriga komma in på iva och hälsa på sina nära och kära, som var svårt sjuka.
– I början var det helt omöjligt. Det kom och gick patienter hela tiden, men vi tog så snabbt vi kunde ställning för att låta anhöriga komma in till oss. Man visste ju inte ens om sina nära och kära skulle komma hem igen. Vi hade patienter som låg i 80 dagar i respirator. Deras anhöriga behövde komma in och vara med på resan. Vi ville lägga tid på det. Det har känts bra i hjärtat, säger Siw.
Hon stannar upp i tanken.
– Vi hade en patient som låg totalt 88 dagar i respirator. Han fyllde år på sin 70:e dag hos oss. Vi stannade tiden för ett litet tag och all personal, som kunde släppa det man höll på med, gick in och sjöng för honom. Han var vaken och började gråta, när han insåg att han legat i respirator i 70 dagar. Det är ett starkt minne jag alltid kommer ta med mig.
Kan – eller snarare får – du känna en hopplöshet mitt i allt, när det varit som värst?
– Vi får det.
– Vi har många gånger både gråtit och skrattat på jobbet. Vårt arbete har ibland blivit så övermäktigt så att vi inte riktigt vet vad vi ska göra till slut... Det har bara blivit för mycket. Vi har, som personal, kommit varandra så nära under den här pandemin. Det har inte funnits några gränser mellan avdelningar och titlar. Det finns ingen skillnad mellan oss. Alla händer har behövts. Många har tvingats göra saker som de inte alls är vana vid att göra, säger Siw.
– Det har varit – och är så fortfarande – frustrerande och konstigt i bland, när man jobbat tolv timmar i sträck och kämpat mot coronan varje sekund och sätter sig i bilen för att mötas av ett kaos av bilar och folk utanför butikerna. Jag vet inte hur många gånger jag bara har vänt om och struntat i att handla. Det är så konstigt. Du kan inte riktigt föreställa dig det. Jag kan ju inte handla på nätet heller.
Varför?
– Jag visste ju aldrig när jag skulle komma hem. Det fanns inga tider. Vi var ju aldrig klara, säger Siw, som känner en lika stor ilska som frustration mot de som inte vaccinerar sig.
Du har fått bita dig i läppen många gånger?
– Jag har slutat med det. Jag går rakt på sak och håller inte igen vad jag känner och tycker. Vi är ett land i framkant och borde ha förstånd nog att ta vaccin. Att bara drygt 60 procent har tagit två doser är bedrövligt... Den som inte tar vaccin ska inte vistas ute i vårt samhälle eller ens har rätt till sjukvård. Det är så jag kan känna, menar Siw.
– Du behöver kanske inte vaccinera dig för din egen skull, men för andras. Det finns så många svaga, sköra och sjuka, som faktiskt kan dö om de drabbas av covid. Det är var och ens skyldighet att ta det. Jag blir arg på de som väljer bort det, men det påverkar inte mitt arbete. Jag gör det bästa jag kan varje dag, säger Siw Einstulen.
Om bara några dagar, den 29 september, hävs restriktionerna och samhället kan så smått börja fungera normalt igen. Är tiden mogen för det eller är det för tidigt?
– Det är för tidigt, när man jobbar med det jag gör och att vi misslyckats så fatalt att bara 60 procent är fullvaccinerade, men samtidigt måste man vara realist. Vi har ett samhälle som går på knäna. Vad är pengar mot människors liv? Vi pratar om friska människors liv. Många människor drabbas inte av covid, men som drabbas på annat sätt i dess spår. Flera branscher går på knäna, en del har tvingats ge upp helt och många har hamnat utan arbete.
– Många har tagit vaccinet för att samhället ska kunna komma tillbaka till en mer normal vardag och då måste man någon dag ta ett beslut kring när det är läge för att släppa på restriktionerna. Trots att jag och alla mina kollegor tycker det är jättehemskt och jättejobbigt att veta det så får man ändå hoppas att vi har lärt oss något på vägen. Att man kanske i sitt normala liv lever lite med restriktioner i bakhuvudet. Jag hoppas att det ska gå bättre än vad vi är rädda för.
– Jag skulle önska att man var lite hårdare och kräva vaccinpass för att få gå ut och äta på restaurang eller gå på fotboll. Det hade nog svidit lite mer. Vi får se vad som händer, säger Siw Einstulen.